Mitt livs tonartshöjning

Nu börjar den på allvar, min resa mot föräldraskap. Om allt går vägen kommer jag att skapa en alldeles egen liten familj. Världens bästa familj.

En tredjedel

En tredjedel av min graviditet har passerat. Det känns som att veckorna går lite fortare nu än i början, men dagarna känns ändå långa. 


På eftermiddagarna får jag väldigt ont i ryggen. Barnmorskan gissar på ischias. Jag skulle behöva sitta ner nån stund då och då under dagen för att vila/belasta ryggen annorlunda, men det finns inte riktigt utrymme för det på min arbetsplats. Det är klart att jag hinner sitta ner ibland, men verksamheten måste styra när det passar och inte det ryggonda. Nu är mina lunchraster inlagda på schemat fyra dagar av fem iaf. Tisdagar är fortfarande inte löst, men det går åt rätt håll. 

Idag börjar jag lite senare, men det blir ingen sovmorgon ändå. Klockan åtta ska jag vara på MVC för provtagning. Så långt det är möjligt vill jag lägga MVC-besöken utanför arbetstid så jag slipper slösa ledighet och då är det min sovmorgon som ryker. Jag tar enstaka extratimmar då och då för att samla mer komptid. Alla besök kommer inte kunna ligga på onsdagsmorgnar, och då är det skönt att ha lite inarbetad tid att ta av. 

I övrigt är varje dag den andra lik i stort sett. Jag är inte lika trött som de allra första veckorna, men efter en arbetsdag har jag inga krafter kvar. I stort sett varje dag efter jobbet nästan skyndar jag mig hem, äter nåt och kan sen äntligen sträcka ut i soffan. Där vilar jag sen (sover ibland) tills det är dags att krypa i säng och sova för natten. När jag vaknar brukar ryggen göra mindre ont. Det känns skönt att veta att vila lindrar. 

Gårdagen

Igår köpte jag mina första gravidkläder. Alla mina vanliga byxor sitter åt och klämmer, så det var dags. Helst skulle jag gå i mysbrallor och morgonrock hela dagarna, men en sån outfit gör sig inte riktigt på jobbet. Jag köpte två par byxor. Ett par ljusa jeans och ett par mörka. De har en stor, mjuk mudd upptill där det finns plats för magen att växa. Om jag däremot fortsätter gå upp i vikt över lår och rumpa, ja då behöver jag göra en ny shoppingtur så småningom. Planen är att köpa så få nya plagg som möjligt och nu när jag har mammabyxor klarar jag mig ett tag till. 


Jag köpte ett litet set med body och byxor också. Jag kunde bara inte låta bli. En vit body och grå plyschbyxor i storlek 56 blev det. Tänk att det i min mage finns någon som kan använda dessa kläder om några månader. Helt ofattbart. När jag sen gick runt och tittade på bebisgrejer blev det faktiskt ganska känslosamt. Jag ska inte köpa badbalja, skötbädd, babyskydd mm. ännu, men jag kollade läget lite. Först kände jag mig som en inkräktare, som att jag smög runt i en värld som inte är min. Sen drabbades jag av insikten att jo, nu är det min värld. Babyavdelningen är inte bara för andra längre. Så många gånger som jag sneglat dit och drömt mig bort, nu närmar det sig på riktigt. Jag är så lycklig över min graviditet att jag knappt kan tro att det är sant. Att gå runt på babyavdelningen och fundera på inköp som snart ska göras gjorde allting så verkligt. Det händer faktiskt! 

Jag ska snart göra mig klar och gå till jobbet. Det känns olustigt och jag vill verkligen inte. Jag planerar att jobba hela vägen fram till förlossning vilket borde innebära ett halvår till. Ett halvår. Sex månader. Hur i hela friden ska jag orka? Inte nog med att jag är trött redan från början, jag har inte tålamod nog att stå ut med att det är så mycket som inte fungerar. Det är så många som bara tänker på sig själva och jag står så lågt i rang. Bara andra får sina raster och kaffepauser så är det bra. Jag ska inte tjata mer om raster och sånt nu. Jag fortsätter rapportera extratiden och förr eller senare reagerar väl chefen tänker jag.  Bit ihop och håll ut. Det är mitt nya motto. 

Äntligen helg

Min graviditet har fått mig att prioritera annorlunda än tidigare. Jobbet har halkat ner och betyder inte så mycket för mig som det gjort tidigare. Det är nog en av anledningarna till att jag inte står ut med allt "trams" på min arbetsplats. Jag längtar efter föräldraledigt. (Och så klart efter min bebis.)


I mitt nya arbetslag är tonen en annan jämfört med där jag arbetat tidigare. Vissa (ja, egentligen bara en) verkar tycka att det finns en rangordning mellan oss kollegor. På dennes lista står jag längst ner. Hen påtalar alltid allting hen gör, som att hen ensam driver arbetet. Hen klagar över sina uteblivna raster och tänker inte för ett ögonblick på att jag inte heller haft rast. På fredagar gör hen lite andra arbetsuppgifter än vad hen gör måndag till torsdag. Då gnäller hen och säger att det är orimligt och t.o.m omöjligt att ha det så. Vem som har de uppgifterna måndag till torsdag och bara förväntas göra det? Jag. 

Jobbet är inte så kul för tillfället och nu när jag har nåt helt fantastiskt att se fram emot blir det svårare att så ut. Jag har ett halvår kvar till beräknad förlossning. 

Varje dag tittar jag på mina bilder från ultraljudet. Min bebis. Efter så många års längtan står jag äntligen mitt i detta stora. Det känns helt ofattbart. Runt omkring mig fortsätter livet som vanligt, men för mig blir ingenting nånsin det samma igen. Jag är någons mamma. Även om denne någon bara är några centimeter lång än så länge, så är jag väldigt mycket mamma. 

Jag längtar efter D. Pga spårarbeten har det inte gått att boka några tågbiljetter. Nu när biljetterna väl börjat släppas är de snordyra. Vi kommer inte att träffas förrän i oktober. Måtte de vara klara med alla spårarbeten sen så vi kan börja planera våra helger igen. Det är alltid lättare att stå ut med längtan om jag vet hur länge jag ska behöva vänta.