Min graviditet har fått mig att prioritera annorlunda än tidigare. Jobbet har halkat ner och betyder inte så mycket för mig som det gjort tidigare. Det är nog en av anledningarna till att jag inte står ut med allt "trams" på min arbetsplats. Jag längtar efter föräldraledigt. (Och så klart efter min bebis.)
I mitt nya arbetslag är tonen en annan jämfört med där jag arbetat tidigare. Vissa (ja, egentligen bara en) verkar tycka att det finns en rangordning mellan oss kollegor. På dennes lista står jag längst ner. Hen påtalar alltid allting hen gör, som att hen ensam driver arbetet. Hen klagar över sina uteblivna raster och tänker inte för ett ögonblick på att jag inte heller haft rast. På fredagar gör hen lite andra arbetsuppgifter än vad hen gör måndag till torsdag. Då gnäller hen och säger att det är orimligt och t.o.m omöjligt att ha det så. Vem som har de uppgifterna måndag till torsdag och bara förväntas göra det? Jag.
Jobbet är inte så kul för tillfället och nu när jag har nåt helt fantastiskt att se fram emot blir det svårare att så ut. Jag har ett halvår kvar till beräknad förlossning.
Varje dag tittar jag på mina bilder från ultraljudet. Min bebis. Efter så många års längtan står jag äntligen mitt i detta stora. Det känns helt ofattbart. Runt omkring mig fortsätter livet som vanligt, men för mig blir ingenting nånsin det samma igen. Jag är någons mamma. Även om denne någon bara är några centimeter lång än så länge, så är jag väldigt mycket mamma.
Jag längtar efter D. Pga spårarbeten har det inte gått att boka några tågbiljetter. Nu när biljetterna väl börjat släppas är de snordyra. Vi kommer inte att träffas förrän i oktober. Måtte de vara klara med alla spårarbeten sen så vi kan börja planera våra helger igen. Det är alltid lättare att stå ut med längtan om jag vet hur länge jag ska behöva vänta.