Igår köpte jag mina första gravidkläder. Alla mina vanliga byxor sitter åt och klämmer, så det var dags. Helst skulle jag gå i mysbrallor och morgonrock hela dagarna, men en sån outfit gör sig inte riktigt på jobbet. Jag köpte två par byxor. Ett par ljusa jeans och ett par mörka. De har en stor, mjuk mudd upptill där det finns plats för magen att växa. Om jag däremot fortsätter gå upp i vikt över lår och rumpa, ja då behöver jag göra en ny shoppingtur så småningom. Planen är att köpa så få nya plagg som möjligt och nu när jag har mammabyxor klarar jag mig ett tag till.
Jag köpte ett litet set med body och byxor också. Jag kunde bara inte låta bli. En vit body och grå plyschbyxor i storlek 56 blev det. Tänk att det i min mage finns någon som kan använda dessa kläder om några månader. Helt ofattbart. När jag sen gick runt och tittade på bebisgrejer blev det faktiskt ganska känslosamt. Jag ska inte köpa badbalja, skötbädd, babyskydd mm. ännu, men jag kollade läget lite. Först kände jag mig som en inkräktare, som att jag smög runt i en värld som inte är min. Sen drabbades jag av insikten att jo, nu är det min värld. Babyavdelningen är inte bara för andra längre. Så många gånger som jag sneglat dit och drömt mig bort, nu närmar det sig på riktigt. Jag är så lycklig över min graviditet att jag knappt kan tro att det är sant. Att gå runt på babyavdelningen och fundera på inköp som snart ska göras gjorde allting så verkligt. Det händer faktiskt!
Jag ska snart göra mig klar och gå till jobbet. Det känns olustigt och jag vill verkligen inte. Jag planerar att jobba hela vägen fram till förlossning vilket borde innebära ett halvår till. Ett halvår. Sex månader. Hur i hela friden ska jag orka? Inte nog med att jag är trött redan från början, jag har inte tålamod nog att stå ut med att det är så mycket som inte fungerar. Det är så många som bara tänker på sig själva och jag står så lågt i rang. Bara andra får sina raster och kaffepauser så är det bra. Jag ska inte tjata mer om raster och sånt nu. Jag fortsätter rapportera extratiden och förr eller senare reagerar väl chefen tänker jag. Bit ihop och håll ut. Det är mitt nya motto.