Idag var jag uppe i ottan för att komma med lämpligt tåg. 08:15 hade jag nämligen tid på fertilitetskliniken för ultraljud. Det var otroligt kämpigt att komma ur sängen vid femsnåret - trots att jag somnade redan vid halv nio igår. Halv nio. Då hade jag ändå råkat sova en stund på soffan efter jobbet.
På ultraljudet såg allt ut precis som det skulle. Jag skulle ju varit där för ett par veckor sen, men pga semesterstängt blev det inte förrän nu. Det gjordes ett vaginalt ultraljud och min lilla guldklimp på 3,7 cm är nu så pass stor att det är lättare att få en bra bild vid ett "vanligt" ultraljud.
När jag hade pratat med både läkare och barnmorska, fått några papper, ett par grattis och ett lycka till var jag plötsligt klar på kliniken - iaf för ett tag framöver. Det kändes så vemodigt att jag nästan började gråta. De har tagit så väl hand om mig och de har hjälpt mig på vägen mot min största dröm. Jag är så otroligt tacksam, och nu ska jag inte dit mer. Nu är jag som vilken gravid kvinna som helst. Både barnmorskan och läkaren verkade så uppriktigt glada för min skull.
Jag passade på att fråga vad som gäller om jag vill försöka skaffa syskon så småningom. Till min lättnad fick jag veta att jag inte behöver göra om hela processen från början. Om jag bestämmer mig för att göra om det här äventyret aktiverar de min journal igen, tar några kompletterande prover och så är det igång. Jag vet ju inte om jag kommer att vilja det, men nu vet jag vad som gäller och det känns otroligt bra.
Jag är gravid. I min mage finns ett litet pyre som sprattlar runt efter bästa förmåga. Det finns ett litet hjärta som slår. Jag är enormt trött och konstant hungrig, i övrigt mår jag otroligt bra. Hade jag inte sett mitt lilla pyre på ultraljudsskärmen hade jag inte trott att jag är gravid. Hur kan det finnas nåt så vackert och levande inuti mig utan att det märks mer? Det är helt ofattbart!