Jag har på det hela taget haft en bra helg. På helgerna kan jag utan problem följa kroppens egen rytm och det mår jag allra bäst av. Bebisen har varit jätteaktiv hela helgen, så nu kan det eventuellt följa ett par lugna dagar.
Gällande graviditeten har tankarna mer och mer börjat handla om förlossningen. Jag är inte orolig för att jag ska föda fram ett barn (inte än i alla fall), men jag kan känna en stress över att jag kanske inte får det som jag vill ha det. Jag vill verkligen ha
med D. Det finns andra som skulle kunna ge stöd, men inte på samma sätt som han. Han frågar ofta om jag verkligen tror att han som inte kan något om bebisar är bäst lämpad för uppdraget och jag svarar alltid samma. Jag vill inte ha med honom för att
han ska sköta bebisen. Han är den människa jag känner mig mest trygg med och den som jag kan vila hos. Jag har inga som helst förväntningar på hans insats, jag vill bara ha honom nära.
Nej, nu är det dags att påbörja den här dagen på riktigt. En lång arbetsdag efter så kass sömn som i natt är inte optimalt, men det är bara att bita ihop.