Jag har enormt lång startsträcka på morgonen, men det gör oftast ingenting. Den enda tid jag har att passa idag är att jag lovat mormor att komma till henne halv fem och då ska jag förhoppningsvis ha kommit igång.
Igår upptäckte jag att jag nog måste tänka ett varv till när det gäller träning. Jag var på utomhusteater med en av mina systrar och hennes två pojkar. Den yngre av pojkarna behövde gå på toa och det var bråttom. Jag erbjöd mig att följa med och vi småsprang till toaletterna. Det kan ha handlat om hundra meter kanske? Efter den lilla ansträngningen började det mola och dra i magen likt mensvärk. Det gjorde inte superont, men det var väldigt obehagligt. Jag vet inte om det är normalt eller om det är något jag bör oroa mig för, men om det är så det kommer att kännas vid ansträngning så vill jag faktiskt inte träna. Det kändes fel. Det får kanske räcka med promenader trots att jag hade högre ambitioner än så.
Jag älskar egentligen att träna. Det har jag inte alltid gjort, men de senaste åren har jag kommit att tycka att det är kul på riktigt. Jag hade hoppats kunna träna under graviditeten, för sen dröjer det innan jag har möjlighet att gå på pass igen. Det blir väl först när min unge är stor nog att fördriva en stund själv i träningsanläggningens barnrum eller när hen är stor nog att klara sig själv hemma. Att släppa träningen är dock ingen stor uppoffring och ingenting jag sörjer över. Det är som det är bara.
Dagens plan: se till att få något i magen, ta en promenad, hälsa på mormor
Det här med maten är en stor utmaning. Jag har inga problem att äta om det finns mat, men jag blir inte sugen på något. Igår vimsade jag runt på Ica utan att egentligen hitta något jag ville ha. Det är svårt att handla när en ändå inte vill ha något. Jag blir ju inte ens sugen på godis!
Att dricka mindre kaffe går just nu bättre än väntat. Jag dricker två koppar om dagen och det är inom vad som är "tillåtet".