Mitt livs tonartshöjning

Nu börjar den på allvar, min resa mot föräldraskap. Om allt går vägen kommer jag att skapa en alldeles egen liten familj. Världens bästa familj.

Identitet

Jag grubblar mycket. För mycket. Jag har kommit fram till varför jag tar det så hårt när det inte fungerar på jobbet. Så här är det. Jobbet är det enda jag nånsin har varit bra på. Alltså nånsin, i hela mitt liv. Jag var i och för sig duktig i skolan, men jag kände mig aldrig duktig då. Nu vet jag att jag är bra på det jag gör och jag har hittills alltid fått det att fungera. En stor del av min identitet ligger i mitt jobb. När det plötsligt (nja, inte så plötsligt kanske) inte fungerade längre var det mitt egenvärde som stod på spel. Ett misslyckande. Jag misslyckades. Jag var misslyckad. 


Jag kan backa bandet och hitta orsaker till varför jag är som jag är. Jag är lite av ett skolboksexempel faktiskt. Googla "anknytningsteorier" och "otrygg ambivalent" och där har du mig. Det är löjligt enkelt att se vilka processer som pågår i mig och varför, ändå är det så svårt att rå på. 

Jag är inte rädd för att vara ensam. Jag har varit ensam en så stor del av mitt liv att jag vet att jag klarar mig bra. Det jag däremot är hysteriskt rädd för är att bli lämnad, övergiven, bortvald. Min partner är den förste som sagt "Jag älskar dig" till mig och ärligt menat det. Jag klarar mig utan honom, men jag vill inte vara utan honom. Jag är någon i hans ögon och jag älskar honom. Han älskar mig trots att jag är ganska knäpp. Vi är ett udda par, ett fantastiskt team. 

Så. När det svajar på jobbet sviktar självkänslan mer än vanligt. Då kommer rädslorna krypande. Tänk om jag blir lämnad. Tänk om min partner slutar älska mig. Tänk om. Tänk om. Tänk om. 


Tillbaka på heltid

Nu jobbar jag alltså heltid igen. Jag har bara gjort det i två dagar än så länge, så det är lite tidigt att utvärdera hur det går. Jag håller mig flytande i alla fall. 


Igår på jobbet sa kollegorna att det nog varit den värsta dagen någonsin. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag inte håller med. Jag gillar inte att jag blivit så "avtrubbad", men jag gillar att jag blivit bättre på att skärma av mig och inte ta åt mig av allt som inte fungerar. 

Min sömn är annorlunda. Jag vaknar alltid till vid två, oklart varför, men i övrigt sover jag som en stock. Jag hoppas att det är ett bra tecken. Jag väljer att tänka så iaf, att sömnen äntligen fungerar. Inte att kroppen är så slut att jag hade kunnat sova jämt. 

Träningen då. Kroppen skakar fortfarande vid tyngre pass, men jag försöker träna ändå. Jag har de lättaste vikterna för att inte slita på kroppen ner än nödvändigt. Det känns bra att röra på sig och jag mår bra av att ha rutiner. 

Jag mår bättre efter att ha jobbat mindre under tre veckor, men jag är ju inte out of the woods än. Jag måste vara vaksam på kroppens signaler. Men. Jag kämpar på. 

Söndag

Det har hänt något märkligt. Jag har sovit en hel natt! Nio timmars sammanhängande sömn. Jag kan inte ens minnas när jag senast kände mig så utsövd. Det får mig att fundera ännu mer på hur jag egentligen mått senaste tiden. En enda natt med bra sömn är inte tillräckligt, men det är en bra början. 


"Inget ont som inte har något gott med sig" heter det visst. Jag köper det inte helt och hållet, men mitt avbrutna försök kan ha något gott med sig. Jag är tillbaka på ruta ett. Jag nollställer mig. Nu blir det lite tid att hämta andan. Det behöver inte vara dåligt. 

I morgon börjar jag jobba heltid igen. Jag tänker mig att det går om jag är försiktig. Jag ska också försöka få rätsida på min träning igen. 

Jag är ledsen och besviken över att det inte blir något försök på ett tag och jag är orolig inför vad undersökningen kan komma att visa, men jag mår under omständigheterna väl.