Det blev en lång kväll igår. Jag orkade inte ta någon promenad och jag åt bara lite yoghurt till kvällsmat. I övrigt låg jag mest i soffan och grubblade över livet. Jag kände ett behov av att ringa min partner och fråga om han är säker på att han vill fortsätta tillsammans och om han verkligen älskar mig, men jag lyckades stå emot. Vi har precis pratat om det (flera gånger om till och med), men mitt bekräftelsebehov är enormt. Jag hade velat höra det var femte minut för att försäkra mig om att det inte förändrats. Att vila i att allt faktiskt är bra just nu är något jag behöver träna på. Likaså behöver jag träna på att förstå att jag är älskad. (Hur en nu tränar på det.) Det min partner funderat/funderar på rör egentligen inte mig, även om det så klart påverkar mig i längden, men min hjärna har svårt att se skillnaden och drar slutsatsen att han är osäker på vad han känner för mig. En av mina sämre sidor är att jag alltid vill lösa saker åt andra. Det behöver förstås inte alltid vara dåligt, men i de flesta fall löser människor det de vill lösa på sitt eget sätt. Min utmaning är att bli bättre på att backa och enbart stötta i stället för att ta över problemet och göra det till mitt. En kan väl säga att jag är ett skolboksexempel på en "duktig flicka".
Tisdag
Jag har drömt röriga, stressande drömmar och vaknat flera gånger i natt, men jag upplever ändå att sömnen varit helt okej. Det känns som att jag sovit djupt när jag väl har sovit. Nu är det dags att ta itu med den här dagen.