Det märks att bebisen börjar bli större. I början när jag kände rörelser var det på ett ställe i taget och då liksom mitt i magen. Nu når bebisen längre ut mot sidorna och jag kan känna sparkar lite överallt.
Jag har hittills haft en lätt graviditet och jag har förstått när jag pratat med andra att jag inte har rätt att klaga det minsta. Alla andra har haft det sååååå mycket värre. Jag säger därför inte längre hela sanningen när någon utanför familjen
frågar hur jag mår. Det kunde så klart varit värre, därmed inte sagt att jag saknar utmaningar. Jag är så trött och sliten att jag inte gör något mer när jag slutat jobba för dagen. Jag minns inte ens hur det känns att ha energi. Jag kan i huvudet
minnas den sköna känslan av ett träningspass, men kroppen minns inte. Långsamt promenadtempo med små steg är det som fungerar om inte sammandragningar eller foglossning ska bli värre. Jag är tacksam över min bebis och att jag faktiskt klarar
det jag behöver klara, men mentalt är det påfrestande att hela tiden ligga på gränsen till vad jag orkar. Ikväll behöver jag tvätta, så jag behöver nog sova en stund efter jobbet.