Idag har fem av sju kusiner och två av två mostrar varit på besök. Samma mostrar som var med vid förlossningen. L:s mostrar och kusiner alltså. Mina systrar ned tillhörande barn. Det var skönt att någon annan bar och vaggade en liten stund,
men jag vill inte vara utan min lilla fjompa för länge åt gången.
Jag tror att detta blir mitt sista inlägg på ett tag. Jag vet inte vad jag ska skriva om riktigt. Att skaffa barn är det bästa jag någonsin gjort och jag är så otroligt tacksam över att min kropp klarade av att bli gravid, bära och föda ett
barn. Att just Lilla L kom till mig känns på något sätt så självklart, ändå känns allting fortfarande overkligt. Det som var jobbigt under graviditeten är så gott som glömt. Smärtan under förlossningen likaså. Jag funderar ofta på om jag ska
göra om det här äventyret och skaffa ett barn till, men det behöver jag inte bestämma ännu. Om två år behöver jag sätta igång processen i så fall. Jag ska försöka att inte tänka så mycket på det utan istället njuta av nuet och livet med Lilla L och
D. Jag är lycklig. Jag är lycklig på riktigt för kanske första gången i mitt vuxna liv.
Om livet var en schlager vore Lilla L tonartshöjningen. Mitt livs tonartshöjning. Min stora kärlek.