Mitt livs tonartshöjning

Nu börjar den på allvar, min resa mot föräldraskap. Om allt går vägen kommer jag att skapa en alldeles egen liten familj. Världens bästa familj.

Gott nytt år

2018. Vilket omtumlande år. Jag blev äntligen mamma och min unge är på riktigt den bästa av ungar. Hon är utan konkurrens årets höjdpunkt. Mitt livs höjdpunkt faktiskt. 

För ett år sen var D här. Jag var tjock och trött och somnade vid tolvslaget. D är här i år också. L sover i min famn. Jag är inte särskilt tjock, men väldigt trött och somnar troligtvis före tolvslaget. L meddelade nämligen uppstigning 04:15 i morse. 

Nu är det mysbrallor och skräckfilm som står på agendan. Gott nytt år!

(null)

Jul och mys

Vi har firat jul. L:s första jul. Hon var inte det minsta rädd för tomten men förstod inte riktigt det där med paket, så några klappar följde med hem och öppnades på juldagen när D hade kommit. D ska vara  här i en vecka och det är jättemysigt. Även om L är mitt ansvar blir det ändå lite avlastning när det finns en till som kan roa henne. Det känns härligt att sitta nära i soffan och se en film eller helt enkelt bara vara i samma rum. All tid tillsammans är lyx när en har ett distansförhållande. 

D har inte vaknat ännu och L somnade just, så jag har lite egentid. Jag vet att jag borde försöka sova jag också, men jag är inte så sömnig just nu. Det tar lite tid att gå ner i varv, så jag brukar hinna bli sömnig lagom till att L vaknar. 

I dagarna har L börjat vinka lite mer på riktigt och inte bara härmat. Hon säger också mamamamamama allt oftare, så jag tror att hon snart säger sitt första "mamma" och faktiskt menar mig. 

Julkort

Egentligen har jag länge tänkt att jag ska sluta skicka julkort, men i år kändes det viktigt att skicka. Under alla år av barnlängtan har jag nämligen drömt om att låta trycka upp egna julkort med mitt barn som motiv, precis som så många andra gör, och nu har jag ju äntligen den finaste av ungar. En så liten sak som ett julkort har varit som en målbild och det känns så mäktigt att uppleva det på riktigt. Jag grät en skvätt när jag fick hem bunten med kort. Jag har alltid varit känslosam, men sen L kom till världen finns ingen hejd på vad jag kan hitta för anledning att gråta. 

Jag var på sätt och vis mamma förra julen också, men i år är första julen med bebis på utsidan. Jag minns att L var så lugn och stilla i magen på julafton att jag hann bli lite orolig,  men att hon var vaken en del på kvällen. Det var så mysigt att känna  hennes rörelser. L var över lag en väldigt stillsam bebis när hon låg i magen, men hon tar igen det nu. 

Det är snart tio månader sen hon föddes, min dotter. Det känns som en evighet sen, samtidigt som det känns som att det var alldeles nyss. Jag har fortfarande svårt att förstå att jag är någons mamma. Att L är min dotter. Min dotter. 

Vår lägenhet är förresten uppsagd och kontraktet upphör på L:s ettårsdag. Vi ska flytta till en trea!