Alzheimer är en fruktansvärt vidrig sjukdom. Mamma finns kvar, fast ändå inte. Jag har sörjt länge och ibland tror jag att jag gråtit klart, men det finns alltid mer tårar. Det gör ont att se mamma kämpa för att hålla fasaden uppe. Det gör ont att
se pappa kämpa för att få allt att fungera. Jag försöker hjälpa dem så gott jag kan, men känner alltid att jag borde göra mer.
Det är en jobbig tid vi har framför oss. Mamma kommer att fortsätta förlora minnen och förmågor. Sakta men säkert tas livet ifrån henne och vi förlorar henne bit för bit. Det finns ingen bot. Ingen bromsmedicin heller. Det finns behandling som möjligen
kan lindra symptom, men inte ändra eller hindra förloppet.
Det känns viktigt för mig att kunna bidra med en slant till forskningen, även om det bara är ett par hundralappar.