För exakt ett år sen var jag på ultraljudsundersökning. Jag minns hjärtklappningen när kliniken sen ringde upp och meddelade att allt såg bra ut och att det skulle bli insemination dagen efter. Första försöket lyckades inte, men där och då började vägen
till ett barn på riktigt. Äntligen hände det något! Sen dröjde det i och för sig några månader till, men nu är jag snart i mål. Snart börjar livet som förälder.
På jobbet är det otroligt segt nu. Min vikarie klarade sig i tre dagar, sen blev hon sjuk. Jag hoppas att hon är tillbaka nästa vecka. Det känns tryggare för mig när hon är på plats eftersom jag då vet att jag kan gå hem direkt om jag inte orkar
mer. Måste jag gå hem så kommer jag förstås att göra det ändå, men det känns ju bättre att lämna en arbetsplats som har full bemanning än att lämna kollegorna i sticket.
Helgen blir lugn. Det är kalas för ett av syskonbarnen, men jag har meddelat att jag inte kommer. Jag orkar inte. Jag ser fram emot att bara vila.