I början brottades jag mycket med orostankar gällande bland annat avstannad graviditet. Tröttheten var förlamande och aptiten var inte den bästa. Det var en tuff period, men tack vare att jag hade semester kunde jag vila typ dygnet runt.
Jag skulle säga att jag haft en helt okej graviditet och jag har inte känt mig ensam trots att jag är själv i detta. Jag tror egentligen inte att jag haft några krämpor som en inte kan vänta sig. Rent fysiskt har jag blivit väldigt begränsad av sammandragningarna,
men med extra vila har det ändå fungerat. Jag har varit tvungen att sänka kraven på mig själv vilket faktiskt varit väldigt nyttigt.
Nu, under de sista veckorna, är den största utmaningen det mentala. Jag stiger upp varje morgon, går till jobbet och gör det jag ska, men jag har svårt att känna mig riktigt engagerad. Att hitta motivationen till att lämna hemmet överhuvudtaget är
svårt. Helst vill jag bara vara hemma och "boa" och vänta på bebisen. Det var lite oväntat. Jag var förberedd på att sista månaden skulle kunna bli fysiskt tung, inte att den skulle vara mentalt tung. Jag biter ihop och tänker på föräldradagarna
jag sparar till senare genom att fortfarande jobba, det hjälper. Bebisen kommer snart.