Detta är absolut inte min värsta förkylning ever, men jag blev så besviken över att jag prickade in min och D:s helg, vår sista myshelg innan förlossningen. Vi hade det förstås fint ändå, men jag hade föredragit att vara piggare. Jag vet
inte hur det är för andra, men jag blir som gravid mer påverkad av en förkylning än jag blir i vanliga fall. Jag tänkte i söndags kväll att jag kanske kunde jobba halvdag på måndagen, men så blev det inte - det blev lite mer än en timmes extratid
i stället. Flera kollegor var sjuka och det fanns inte en enda vikarie att få tag på. Jag bet ihop. Hade jag varit sämre hade jag varit tvungen att gå hem ändå, men jag kunde inte med lämna mina kollegor när jag bara var förkyld.
Det är halvkaos på jobbet idag också, men jag slipper troligtvis extratid i alla fall. Jag tar en dag i taget och ser vad jag orkar. Jag har en månad kvar till beräknad förlossning och jag tar inte för givet att jag klarar att jobba hela månaden, men
jag tänker försöka.
I morgon ska jag till MVC igen. Med tanke på att jag känner bebisens kraftigaste sparkar ganska högt upp tror jag att hen ligger med huvudet nedåt, men jag vet inte säkert. Jag har inte lyckats känna vad som är en fot eller så, jag tycker
att det sparkar och bökar i stort sett överallt. Just nu är det väldigt stilla i magen och jag gillar inte det. Jag förstår ju att bebisar måste sova, men det känns lugnare för mig när jag känner mycket rörelse.
Hos barnmorskan planerar jag att ta upp detta med sammandragningarna och så ska jag fråga om jag helt kan strunta i järntabletterna nu. Magen har helt gett upp... Jag ska också be om att det framgår väldigt tydligt i min journal att jag är ensam
förälder till bebisen. Under förlossningen vill jag nämligen helst slippa förklara det för alla inblandade och om D hinner fram vill jag inte att han ska hamna i situationer där han blir kallad "pappa".