Igår pratade vi framtid, D och jag. Det är väl mest gällande just framtid vi är ett ovanligt par. Vi älskar varandra djupt, men vi har ingen gemensam plan. Ingen av oss är på väg att flytta till den andres stad och vi pratar egentligen aldrig om
flytt längre. Med cirka en månad kvar till förlossning väcks mycket tankar och känslor hos oss båda. När D plötsligt i helgen sa att vi behövde prata svartnade det för ögonen. Det brukar enligt min erfarenhet inte komma något gott efter
den frasen.
Det D ville säga var egentligen ingenting jag inte redan visste, vi har pratat om det förut. Han har en vacker, men rastlös själ och han vet inte hur hans egen väg ser ut. Han har bott utomlands i flera år och funderar ofta på om han
borde göra det igen. Han funderar på vad som är hans uppgift på jorden, om han gör rätt saker och om han är en bra människa. Jag kan inte hjälpa honom fullt ut med dessa funderingar, men gällande att han är en bra människa finns det inga tveksamheter.
Det finns ingen bättre, mer kärleksfull eller mer godhjärtad person. Han ville prata om det för att jag ska veta vad han grubblar på och för att jag inte på något sätt ska känna mig förd bakom ljuset.
Mellan mig och D finns inga löften om evig kärlek så som den ser ut nu. Vi har lovat varandra ärlighet och respekt. Vi är också överens om att vi vill sträva efter att vara en del av varandras liv oavsett hur vår relation kommer att se ut. Ingenting förändras
just nu. Vi älskar varandra. Hur relationen kommer att se ut när bebisen kommit får vi se. D vill vara mitt stöd på plats under den första tiden. Han kommer sen att komma hit ytterligare någon gång under våren. Förhoppningsvis kan jag och
bebisen åka till D i sommar och stanna lite längre. Det är där vi står just nu.
D är en unik man. Jag trodde inte sådana som han fanns. Han är min partner och min bästa vän. Han är mitt stora stöd i livet och jag älskar honom.