Nu väntar en ny arbetsvecka. Jag vet redan att en kollega vabbar åtminstone idag, och vi tar inte in någon ersättare. Jag jobbar till fem och efter jobbet bör jag handla lite. Kylen ekar i det närmaste tom. Det är märkligt hur livet ändrat sig och
hur fort det nya blir normalt. Jag minns till exempel inte hur det ät att orka. Till och med att gå till affären och köpa en liter mjölk är ett projekt nu. Jag är så otroligt trött! På jobbet håller jag ihop. Jag pratar varken om hur ont jag har eller
hur trött jag är. Jag försöker bara göra det jag ska. Det är så kort tid kvar att jobba.
På fredag kommer D, världens bästa partner. Han har redan nu börjat packa. Han tänker lämna en del kläder här och bara resa med en mindre väska nästa gång han kommer. Nästa gång... Det är när det är dags för bebisen och eventuellt behöver han åka direkt
till förlossningen eller BB då. Han har googlat på vad en ska packa i BB-väskan och förbereder sig inför det som komma skall. Han är en fantastisk man. Jag varken kräver eller förväntar mig något av honom, men jag är oerhört tacksam över att han finns
i mitt liv och att han vill vara ett stöd även när bebisen kommer.