Igår hade jag nästan inte några sammandragningar alls. Tur. Fortsätter det som i lördags kommer jag nämligen inte att kunna jobba. Sammandragningarna gjorde inte outhärdligt ont, men tillräckligt, och de var så kraftiga att
jag hade svårt att röra mig framåt. På onsdag ska jag till barnmorskan igen. Då ska jag fråga vad hon tänker om så många kraftiga sammandragningar.
När jag vinkade av D vid tåget igår kändes det som att hjärtat gick i bitar. Jag började gråta redan här hemma. D tröstade. Jag fortsatte gråta på stationen. D tröstade ännu mer. Han påminde om att vi snart ses igen och att det då händer stora grejer.
Han påminde om saker vi har framför oss i veckan. Vi brukar göra saker "tillsammans" trots att avståndet mellan oss fågelvägen är närmare 70 mil (via vägar nästan 90 mil). Söndagkvällens handbollsmatch. En film vi ska se klart. En bekräftelse
på att vår vardag fortsätter. Han är så fin och vet alltid precis vad jag behöver höra. Det gjorde att jag grät ännu mer.
Jag vet att jag skrivit det förut, i maj när jag och D hade det tufft, men det är fortfarande lika sant. Jag kan inte se mig själv med någon annan man. Om det inte är D, så är det ingen alls. Det är så det känns nu i alla fall och jag känner
absolut ingen bitterhet över det. Jag har aldrig känt mig så älskad och accepterad som av D. Innan jag mötte D hade jag aldrig varit med någon där jag så till fullo kunnat vara mig själv. D gör mig till en bättre människa utan
att ändra på mig.
D brukar beskriva oss som ett lag. Världens bästa lag. Hans favoritlag. Det är vi två, katten och snart bebisen. I helgen sa han att han alltid kommer att tänka på oss som ett lag, som världens bästa lag. Jag tycker det känns fint att tänka så.