Det mesta på min kropp gör ont, jag sover sämre än någonsin och jag får allt svårare att hitta motivation till att gå till jobbet. Jag vill inte att bebisen ska komma riktigt ännu, men jag känner mig ganska klar med den här graviditeten. Jag älskar
min gravidmage och känslan av min sparkande bebis, men i övrigt börjar kroppen ge upp. Senaste krämpan är att fötterna gör väldigt ont. Jag antar att de inte var riktigt beredda på att behöva bära femton kilo extra. Gaviscon lindrar, men botar
inte längre halsbrännan. Halsbrännan som för övrigt utvecklats till riktigt äckliga sura uppstötningar. Magen... Magen har tack vare järntabletterna typ helt lagt av. Jag tänker därför dra ner på antalet tabletter. Så här kan jag
nämligen inte ha det. Sammandragningarna blir allt kraftigare och gör faktiskt lite ont nu. Kort och gott kan en väl säga att vardagen är väldigt utmanande.
Trots att jag gnäller tvivlar jag inte för ett ögonblick på att det kommer vara värt det. Jag tänker till och med att jag nog kommer att vilja göra om detta om cirka två år. Jag ÄR tacksam och lycklig över min graviditet, men tacksam och lycklig
bär inte hem varorna från affären när ryggen värker. Tacksam och lycklig sköter inte heller hushållssysslorna när kroppen ger upp. En kan vara lycklig och sliten samtidigt.