Mitt livs tonartshöjning

Nu börjar den på allvar, min resa mot föräldraskap. Om allt går vägen kommer jag att skapa en alldeles egen liten familj. Världens bästa familj.

Tre dagar

Om tre dagar åker vi hem. Vi har haft tre härliga veckor i D:s stad, men det ska ändå bli skönt att komma hem igen. Vi har som sagt haft det jättehärligt. Det bästa har varit att ha så mycket tid tillsammans, det är inget vi är bortskämda med precis. Vi har promenerat, varit på loppis, shoppat, ätit gott, sovit tätt ihop (så tätt vi orkat i värmen) och haft mysiga hemmakvällar. Vi har delat vardagen och det har känts lyxigt. Efter tre veckor i kappsäck börjar jag dock längta efter vårt eget hem. Det har fungerat överraskande bra här rent praktiskt, men det är enklare hemma där vi har tillgång till alla våra saker och där L får lite mer plats. 

L har hunnit bli fem månader nu. Det är inte klokt vad tiden gått fort! Hon är en ljuvlig unge. Hon har sovit sämre på nätterna ett tag, men hon är ändå nästan alltid glad. Hon kräver en hel del uppmärksamhet, så jag har inte så långa stunder på mig att greja med något för egen del. L har senaste dagarna sovit en längre stund mitt på dagen och då har jag lyckats få lite extra vila.  Det har varit välbehövligt eftersom jag varit vaken så mycket med henne på nätterna. Jag klagar dock inte. Innan vi åkte sov hon ofta hela nätter. Jag vaknade i och för sig ändå och var uppe och tittade till henne, men det kan ju inte hon hjälpa. 

Jag får bara till spretiga blogginlägg känner jag. L pockar alltid på uppmärksamhet och jag har bara korta stunder på mig att skriva. Det gör att ett kortare inlägg kan ta flera dagar att färdigställa och jag har inte tid att ordentligt läsa igenom vad jag skrivit. Det kan inte hjälpas. Jag vill skriva för att kunna läsa tillbaka, men L måste komma i första hand. 

Lite hemlängtan

Efter två veckor på annan ort kände jag idag av lite hemlängtan. Jag pratade med pappa i telefon och han kommenterade några foton jag skickat. Han tyckte att L hade blivit så stor  sen vi åkte. Jag har det jättebra här hos D, men mina föräldrar, syskon, syskonbarn och vänner är nittio mil härifrån och det börjar kännas. Mina föräldrar längtar dessutom efter L. Pappa berättade att de köpt kläder åt henne och att han var rädd att hon ska hinna växa ur dem innan vi är hemma igen. Jag längtar extra när jag känner att mina föräldrar missar en något längre period av L:s liv och utveckling. 

När jag kommit hem och D har vänt tillbaka norrut utan oss kommer jag kanske att längta hit igen. Jag kommer definitivt att sakna och längta efter D. Tiden vi är tillsammans den här sommaren är det längsta vi varit tillsammans i sträck sen vi blev ett par för två och ett halvt år sen, och det är lätt att vänja sig vid att vara två. Jag sköter allt det praktiska kring L, men det är ändå skönt att ha D:s stöd på nära håll. 



Det går för fort

När L var ny ammade jag henne typ hela tiden.  Dygnet runt. Hon sov okej på nätterna förutom att hon åt varannan timme, men dagtid sov hon i stort sett bara PÅ mig. Då tänkte jag inte så mycket på det, det gällde mest att hantera det och försöka äta och duscha när det blev läge. Jag vet att jag ibland kände mig så maktlös eftersom jag inte kunde styra L alls. Mat och sömn, både för henne och för mig, var på hennes villkor. 

Nu är hon snart fem månader gammal. Den där första bebistiden gick alldeles för fort! Jag älskar att det går att kommunicera lite mer med henne nu, men jag kan ibland sakna tiden när hon var ett litet knyte som mest sov. Samtidigt ser jag fram emot allt vi har framför oss. Tänk när hon börjar prata och jag får lite inblick i vad hon tänker!

Varje ålder har verkligen sin charm och det är bara att hänga med. Jag tror mina tankar väckts av den enorma utveckling som sker hos L just nu. Hon kommer snart att äta hela portioner mat och perioden med amning är närmar dig sitt slut. Jag har inte bestämt när vi ska sluta med amningen, jag tror att det kommer ge sig. Min kropp har varit som gjord för att amma och jag fortsätter gärna ett bra tag till, men jag skulle inte bli överraskad om L snart väljer mat framför bröstmjölk. Amning har varit så smidigt och det känns ibland som om det är min största talang. L tog bröstet redan i förlossningssalen och det har fungerat klockrent sedan dess.