Jag antar att L:s kris har med utveckling att göra och jag tycker att hon börjar kännas så stor. Hon är ingen liten bebis längre! Hon sover väldigt lite på dagarna och vill vara med hela tiden. Hon sover gärna en stund i vagnen när vi går
på promenad, men jag märker allt oftare att hon inte är nöjd med att ligga ner när hon väl sovit klart. Det är lite utmanande eftersom hon inte är stadig nog för sittvagn ännu.
Idag har jag gråtit. Jag och L låg på golvet och lekte. En lek som L gillar är när hon först ligger på rygg och håller i mina händer. Sen drar hon sig upp till sittande och därefter hjälps vi åt så hon kan stå upp. Idag la jag mig
sen bakåt så L landade på mitt bröst med ansiktet nära mitt. Hon tittade på mig och gick sen till attack. Likt en hund pussade hon i hela mitt ansikte och hon såg så otroligt lycklig ut. Mitt hjärta svämmade alldeles över av kärlek, stolthet
och tacksamhet. Hon är en underbar unge och jag älskar henne så mycket att det gör ont!