Mitt livs tonartshöjning

Nu börjar den på allvar, min resa mot föräldraskap. Om allt går vägen kommer jag att skapa en alldeles egen liten familj. Världens bästa familj.

Förlossningen del 4

Det beslutades att jag skulle få värkstimulerande dropp för att förhoppningsvis få fart på processen. För att jag skulle härda ut tillkallades även narkosläkare för att lägga en ryggmärgsbedövning. Lustgasen hade jag fått kläm på och jag andades nog mer i masken än vad  jag andades utan. Jag lyckades så bra med lustgasen att jag endast var fysiskt närvarande och någon helt annanstans mentalt. Jag hörde mina systrar och personalen någonstans långt borta, men förstod inte ens att de pratade med mig. När jag fått bedövningen blev jag ganska snart mig själv igen. Värkarna gjorde inte det minsta ont längre. Jag fick förklarat för mig att det inte finns något att göra åt själva trycket och känslan av att vilja krysta. Krysta fick jag inte göra, men jag kontrollerade inte riktigt kroppens reflexer. Jag slapp värkarna, men det där trycket gjorde vansinnigt ont. Jag stod på alla fyra i sängen och vrålade. På en display följde jag värkarna och de avlöste varandra. På toppen av varje värk gjorde kroppen sitt bästa för att få ut bebisen, men hon ville inte samarbeta. Kanske ville hon vänta på D. 

Efter vad som kändes som en evighet började personalen se lite uppgiven ut. Läkare tillkallades och de förberedde för sugklocka. Jag fick lägga mig i gynställning och de tänkte agera vid nästa värk. Då visade det sig att jag tydligen var bra på det där med att krysta. Bebisen kom långt ner vid varje krystning för att sen åka tillbaka. Jag fick chansen att föda utan sugklockan trots allt. Nånstans här klippte de, men jag märkte inget. Jag tog i för allt vad jag var värd och plötsligt var hon ute. Ingenting gjorde ont längre. Jag grät och hade bara ögon för den nya lilla människan. En flicka. Min flicka. 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: