Fjompan och jag ligger i soffan. Hon behöver ännu mer närhet än tidigare, så om vi inte är ute med vagnen ligger hon i min famn. Helst hud mot hud. Hennes kind mot mitt nakna bröst. Vi försöker med sjalen, men timingen är alltid fel. Har hon inte
ätit alldeles precis är hon på väg att dö svältdöden så fort hon är på plats i sjalen. Om hon har ätit precis så kräks hon och efter kräkning dör hon nästan svältdöden och behöver fylla på med mer mat. Men. Skam den som ger sig, så vi kämpar på.
Att sova i egna sängen fungerar inte alls för L just nu. Hon kan ligga där och knorra en stund, men somna och sen sova där? Sova alldeles ensam?! Det är under hennes värdighet. Vi gör det vi mår bäst av och just nu är det att sova tillsammans
och vara nära, nära all övrig tid.