Jag pratade med en av mina grannar igår. Hon tycker att jag är otroligt tuff och modig som skaffat barn själv. Jag är inte så himla tuff och modig faktiskt, jag längtade bara så väldigt mycket efter barn. Jag känner att jag inte kan leva
upp till bilden av mig som stark.
I natt har lilla L sovit hos mig nästan hela natten. Hon har haft egen filt och så där, men rekommendationen är ju att bebisar ska sova i egen säng. Jag tycker det är mysigt att ha henne hos mig, men jag vill samtidigt att hon ska känna sig trygg i sin
säng. I natt orkade jag bara inte fortsätta natta henne. Hon sov fem minuter i egna sängen, sen vaknade hon. Jag nattade, hon vaknade. Efter okänt antal upprepningar orkade jag inte hänga över spjälsängen mer. Bredvid mig har min lilla avkomma sovit
som en stock och jag behövde verkligen den sömnen.