Fram tills nu har jag gått på någon slags reservkraft tror jag. Eller om det varit något hormonpåslag eller nåt som gjort att jag orkat. Efter ett par veckor som förälder känner jag nu att jag behöver tänka till gällande hur jag använder min energi,
den kommer nämligen att ta helt slut annars. Idag har jag känt mig helt mosig i huvudet. Det går tydligen inte att bara köra på och räkna med att orka allt och lite till.
Lilla L är en fantastisk unge. HON sköter sig. Det är JAG som måste skärpa till mig och hitta stunder till vila. Grejen är den att det alltid finns något jag vill/behöver fixa med när hon somnat, och när jag är redo för vila brukar hon
ha sovit klart.
Jag måste skärpa till mig när det gäller mat också. Om det är sant att en blir vad en äter kommer jag annars snart vara en ostmacka svald hel, nersköljd med kaffe och lite nyponsoppa. Nån gång ibland vore det trevligt med varm mat. Eller
åtminstone något annat än ost på mackan.
Nu sover L bredvid mig i soffan. Alltså verkligen bredvid och inte PÅ mig. Jag får stålsätta mig för att inte plocka upp henne. Hon vaknar snart ändå och vill ha mat. I morgon ska vi testa bärsjal. Jag hoppas verkligen det ska passa oss.