Vi har varit på långpromenad också. Ganska vågat nu när dottern är lite smått labil. Första brytet kom ganska tidigt. Jag lyfte upp, tröstade och sen kunde vi gå vidare. När vi var max tio minuter hemifrån var härdsmältan ett faktum. Det stackars flickebarnet
grät otröstligt och stora tårar rann nedför det vackra lilla ansiktet. Det blev nödamning på en bänk trots kylan, sen var min lilla avkomma så pass nöjd att vi hann hem innan nästa känslostorm.
Resten av dagen har vi sen legat i soffan. Ena bröstet uthängt och lilla L tätt, tätt emot. Hon har sovit mycket, jag en del. Jag kände mig helt urlakad. Till slut behövde jag äta något. Pizza från frysdisken. Med en hand. Gråtande bebis vid
bröstet. Nu är ordningen återställd och vi ligger i soffan igen, precis som hon vill ha det. Min älskade lilla unge.
Det har varit ganska utmanande att vara förälder idag. Jag känner mig usel när jag inte kan trösta lilla L, när jag känner mig usel blir jag ledsen och när jag blir ledsen känner jag mig ensam. Jag har känt mig ynklig kort och gott. Och
så har jag tyckt synd om L som fick just mig till mamma.
Här tog vi paus. Varmt var det inte, men vad ska en göra? Bebisen behövde mat och bebisen fick mat.