Våra dagar rullar på. BVC-besök, maratonamningar, babymassage och barnvagnspromenader. Begrepp som tsunamikräkning och solskensblöja har myntats. L äter inte längre varannan timme, utan sover nästan hela natten i stället. Dagtid sover hon
fortfarande helst i min famn vilket är något begränsande, men det fungerar ändå bra. Hon är en bestämd liten person som vägrar napp, hatar mössa och säger ifrån på skarpen när hon inte är nöjd. OM hon mot förmodan inte är nöjd vill säga. Oftast
är hon glad och tillfreds. Hon väntar tålmodigt när jag duschar och fönar håret. Hon somnar när jag dammsuger. Jag kan inte utföra någon av dessa aktiviteter hur länge som helst utan klagomål, men jag hinner med det nödvändigaste. Min kosthållning
består mest av mackor och fil eftersom matlagning är ett större projekt, men det känns ändå okej tycker jag.
En tsunamikräkning är helt enkelt en enorm kräkvåg. Ofta kommer även en andra våg och det krävs omfattande insatser för att återställa omgivningen efteråt. Jag tyckte det var skönt när småkräkandet upphörde, men vi fick alltså tsunamikräkningarna i stället.
Detta händer ungefär en gång i veckan och stackars L brukar bli helt utmattad efteråt.
En solskensblöja är inte lika trevligt som det låter. Härom dagen när vi besökte min syster bajsade L som så ofta igenom både blöja och kläder. L:s sjuåriga kusin tittade intresserat på under saneringsarbetet och kom med kommentaren: "hennes bajs
ser ut som solsken!"
Min lilla avkomma följer sina tillväxtkurvor. Hennes längd ligger på något medelvärde och vikten ett par snäpp över. 57,5 cm lång och 5970 g tung var resultatet på tvåmånaderskontrollen. Hon är alltså alldeles precis lagom på alla sätt och vis.
Livet som mamma till Lilla L har inte blivit som jag trodde - det har blivit ännu bättre.