Jag har kommit fram till en sak. Jag MÅSTE sluta tänka så mycket på vad andra tycker trots att det är svårt. Andra tycker att L är för stor för amning, men då får de väl tycka det! Jag kommer att fortsätta ge "riktig" mat alla måltider, men
släppa pressen på att jag måste sluta amma. Det är helt enkelt inte läge ännu, jag klarar inte av det. Det känns dessutom tryggt att ha amningen kvar eftersom L kräks så lätt. Efter tsunamikräkan igår fyllde hon på med en slurk bröstmjölk
innan hon somnade. Då visste jag att hon hade fått i sig både mat och vätska. Amning är fantastiskt på det sättet.
Jag är ingen dålig mamma, jag bara känner mig som det. Att sömnen inte fungerat på så länge gör inte saken bättre. Andras åsikter om mitt föräldraskap, mammas sjukdom och en gammal mormor gör att jag konstant känner mig otillräcklig trots att
jag egentligen vet att jag gör vad jag kan.
L har så här långt idag varit på ett strålande humör. Morgnarna brukar vara hennes bästa stund, men hon känns mer tillfreds än på länge. Det kan förstås bero på att hon sovit ovanligt bra, men vågar en hoppas på att utvecklingsfasen är över? Den
här fasen har nämligen utan konkurrens varit hennes värsta.