L förflyttar sig rekordsnabbt nu. Hon är otroligt nyfiken och vill pilla på och smaka på precis allt. I en etta på 39 kvadrat är det inga större avstånd, så hon är överallt hela tiden. Jag har max trettio sekunder på mig att göra något
innan jag måste titta till, flytta på eller distrahera henne. Nu har hon somnat och jag försöker bestämma mig för vad jag ska prioritera. Det finns massor av saker som behöver grejas med, men samtidigt är jag så väldigt trött. Jag vet att jag borde
prioritera vila, men när ska jag då göra allt det andra? På pappret ser det så enkelt ut. L somnar oftast för natten mellan sju och åtta och jag har alltså tid att greja på kvällen, men jag orkar aldrig.
Det var kalas igår och jag kom i säng alldeles för sent. L tar inte hänsyn till sånt utan vaknar sina vanliga tider ändå. Jag vet ju om att det är så, så jag har bara mig själv att skylla. Efter amningen vid fyra hade hon dessutom svårt
att somna om. Hon fick komma till mig, jag fick lite mer sömn och halv sex gick vi upp.
När L var sex månader tänkte jag att mina reservkrafter var slut och att jag inte visste hur jag skulle orka. De var inte slut då och antagligen inte nu heller, men idag känns det sannerligen som att de är det. This too shall pass.