Mitt livs tonartshöjning

Nu börjar den på allvar, min resa mot föräldraskap. Om allt går vägen kommer jag att skapa en alldeles egen liten familj. Världens bästa familj.

Förlossningen del 4

Det beslutades att jag skulle få värkstimulerande dropp för att förhoppningsvis få fart på processen. För att jag skulle härda ut tillkallades även narkosläkare för att lägga en ryggmärgsbedövning. Lustgasen hade jag fått kläm på och jag andades nog mer i masken än vad  jag andades utan. Jag lyckades så bra med lustgasen att jag endast var fysiskt närvarande och någon helt annanstans mentalt. Jag hörde mina systrar och personalen någonstans långt borta, men förstod inte ens att de pratade med mig. När jag fått bedövningen blev jag ganska snart mig själv igen. Värkarna gjorde inte det minsta ont längre. Jag fick förklarat för mig att det inte finns något att göra åt själva trycket och känslan av att vilja krysta. Krysta fick jag inte göra, men jag kontrollerade inte riktigt kroppens reflexer. Jag slapp värkarna, men det där trycket gjorde vansinnigt ont. Jag stod på alla fyra i sängen och vrålade. På en display följde jag värkarna och de avlöste varandra. På toppen av varje värk gjorde kroppen sitt bästa för att få ut bebisen, men hon ville inte samarbeta. Kanske ville hon vänta på D. 

Efter vad som kändes som en evighet började personalen se lite uppgiven ut. Läkare tillkallades och de förberedde för sugklocka. Jag fick lägga mig i gynställning och de tänkte agera vid nästa värk. Då visade det sig att jag tydligen var bra på det där med att krysta. Bebisen kom långt ner vid varje krystning för att sen åka tillbaka. Jag fick chansen att föda utan sugklockan trots allt. Nånstans här klippte de, men jag märkte inget. Jag tog i för allt vad jag var värd och plötsligt var hon ute. Ingenting gjorde ont längre. Jag grät och hade bara ögon för den nya lilla människan. En flicka. Min flicka. 

Förlossningen del 2

När jag kom till förlossningsavdelningen visste jag inte om jag skulle lämna bb-väskan i bilen eller inte. Att förlossningen startat trodde jag i och för sig vid det här laget, men jag var säker på att de skulle säga att jag skulle åka hem och avvakta. Jag valde ändå att ta med väskan till slut. 

Jag blev visad till ett rum där en gullig barnmorska kopplade ctg. Bebisens hjärtljud pendlade väldigt, men det var tydligen normalt. Även värkarna mättes. När barnmorskan tittat på kurvan konstaterade hon att jag hade värkar, men att de var oregelbundna. Nästa del i bedömningen var en gynundersökning. Barnmorskan såg förvånad ut när hon meddelade att jag öppnat mig. Jag hade öppnat mig ganska mycket till och med och hon tyckte det var konstigt att jag kunde vara så cool. Jag hade fortfarande inte särskilt ont, men jag hade öppnat mig 5-6 cm. Det var verkligen dags nu och jag visades till ett förlossningsrum. Jag skulle alltså föda barn och det väldigt snart. Det var iaf vad vi trodde då. Klockan var nog strax efter halv elva när jag kom in på förlossningsrummet, fortfarande pigg och glad. Tio i elva gick vattnet med ett märkligt knäppande ljud och samtliga inblandade tänkte nog att bebisen skulle vara ute lagom till lunch. Så blev det inte...

Förlossningen, del 1

På kvällen tisdagen den 27/2 hade jag en del sammandragningar. Jag tänkte att det var helt i sin ordning eftersom förlossningen ändå närmade sig. Jag var väldigt trött och eftersom jag fått mer sammandragningar vid trötthet tyckte jag inte det var något att bry sig om. Vid halv fyra på morgonen 28/2 vaknade jag av sammandragningar som faktiskt gjorde ont, men det var hanterbart och jag tänkte att det nog bara var förvärkar. 

Jag lyckades inte somna om, så vid sextiden gick jag upp och fixade kaffe och smsade D och systrarna. Fortfarande inställd på att jobba, men tänkte ringa och rådfråga förlossningen om jag skulle kunna få komma in på kontroll. 

Efter det ökade styrkan i sammandragningarna. Halv sju smsade jag kollegorna och meddelade att jag inte skulle komma till jobbet. Att det var dags att föda trodde jag inte alls. Jag hade ju inte såååå himla ont ändå. Jag duschade och gjorde mig i ordning och ringde sen förlossningen vid tjugo i åtta. Jag fick komma in på kontroll. Det var bara att dyka upp när jag hade möjlighet sa de. 

Efter samtalet till förlossningen fortsatte det att gå fort. Jag smsade D. Först skrev jag att jag skulle höra av mig när jag varit på kontroll och att han kunde avvakta tills dess i alla fall. Sen gjorde nästa sammandragning så pass ont att jag skrev igen innan han ens hunnit svara. Jag skrev att han kunde åka så fort han tyckte det var läge på jobbet och så. Som tur var hade han sovmorgon och hade inte hunnit ge sig iväg, för jag skickade ännu ett sms innan han hunnit svara. Jag hade då fått en blödning och det började så sakta gå upp för mig att det kanske var dags att föda barn ändå. Halv nio gjorde vi oss alla redo på var sitt håll. D fixade tågbiljett, ena systern gjorde sig redo för att skjutsa mig och andra systern började avsluta på jobbet. Tio i nio hoppade jag in i min systers bil och resan mot förlossningsavdelningen började.