Mitt livs tonartshöjning

Nu börjar den på allvar, min resa mot föräldraskap. Om allt går vägen kommer jag att skapa en alldeles egen liten familj. Världens bästa familj.

Ledvärk och syn

Sen Lilla L:s entré har jag haft problem med lederna i händer och fötter. Det började efter förlossningen och blev värre och värre för varje dag. Särskilt på morgonen gjorde fötterna så vansinnigt ont att jag knappt ville gå ur sängen. När L var tre månader(?) upptäckte jag att jag inte hade lika ont längre. Det gjorde i stort sett inte ont alls! Sen någon vecka är det dock tillbaka och nu är det värst i högerhanden över knogarna. Jag försöker att inte tänka på det, men det påverkar vardagen nu. Idag har jag till exempel haft svårt att krama ur disktrasan. 

Blir det inte värre får jag ha det så här ett tag till. Vem vet, det kanske släpper lika plötsligt som det kom tillbaka? Jag har läst om ledproblem efter graviditet. Ibland går det över efter avslutad amning och ibland inte. Amma vill jag göra minst ett par månader till om jag kan. Jag är dessutom rädd att inte bli tagen på allvar om jag går till läkare. Det syns ju inget! På min vårdcentral känns det ibland som att mottot är "syns inte, finns inte". 

Jag tycker min syn blivit sämre efter graviditeten också. Jag äger ett par glasögon, men jag har inte använt dem sen tidigt i höstas. Nu känner jag att jag behöver dem. Tydligen är det inte ovanligt att synen på verkas av graviditet. 

Jag ska inte klaga. Både graviditet och förlossning gick ju bra, så jag får väl ta lite krämpor nu i stället. Jag har ju dessutom fått världens finaste unge, så vad är väl lite krämpor i sammanhanget?

”Komplimanger”

Graviditet, förlossning och första tiden som förälder har inneburit en del oväntat beröm. Förutom komplimanger rörande det vackra flickebarnet jag fött fram (vilket i och för sig inte var alls oväntat) har jag till exempel fått höra att jag har bra bröstvårtor, det vill säga perfekta för amning. Även om det inte är något jag själv kunnat påverka kände jag mig duktig och sträckte på mig lite extra. Fånigt, men vad fasen. En får vara glad för varje komplimang. 

Idag var det dags för min efterkontroll. "Du kniper som om du aldrig fött barn!" Jodå, tänkte jag. Jag har tränat. Thank you very much. Det var nog faktiskt det märkligaste beröm jag fått, samtidigt kändes det så otroligt bra. Min kropp har fixat att bära och föda ett barn utan större skador. Snipp-klippet hade läkt fint och jag blev så att säga godkänd på dagens kontroll. 

Barnmorskan gick igenom min journal och jag fick svar på varför det blev så bråttom att få ut Lilla L. De hade tydligen sett på ctg:n att hon inte mådde bra. Hon var påverkad av det utdragna förloppet och hade kanske inte orkat kämpa så länge till. Tur att jag inte visste det när det begav sig. Konstigt att ingen förklarade bättre innan jag lämnade BB. Hur som helst piggnade hon till direkt hon kom ut, så allt gick ju vägen. 

Förlossningen del 4

Det beslutades att jag skulle få värkstimulerande dropp för att förhoppningsvis få fart på processen. För att jag skulle härda ut tillkallades även narkosläkare för att lägga en ryggmärgsbedövning. Lustgasen hade jag fått kläm på och jag andades nog mer i masken än vad  jag andades utan. Jag lyckades så bra med lustgasen att jag endast var fysiskt närvarande och någon helt annanstans mentalt. Jag hörde mina systrar och personalen någonstans långt borta, men förstod inte ens att de pratade med mig. När jag fått bedövningen blev jag ganska snart mig själv igen. Värkarna gjorde inte det minsta ont längre. Jag fick förklarat för mig att det inte finns något att göra åt själva trycket och känslan av att vilja krysta. Krysta fick jag inte göra, men jag kontrollerade inte riktigt kroppens reflexer. Jag slapp värkarna, men det där trycket gjorde vansinnigt ont. Jag stod på alla fyra i sängen och vrålade. På en display följde jag värkarna och de avlöste varandra. På toppen av varje värk gjorde kroppen sitt bästa för att få ut bebisen, men hon ville inte samarbeta. Kanske ville hon vänta på D. 

Efter vad som kändes som en evighet började personalen se lite uppgiven ut. Läkare tillkallades och de förberedde för sugklocka. Jag fick lägga mig i gynställning och de tänkte agera vid nästa värk. Då visade det sig att jag tydligen var bra på det där med att krysta. Bebisen kom långt ner vid varje krystning för att sen åka tillbaka. Jag fick chansen att föda utan sugklockan trots allt. Nånstans här klippte de, men jag märkte inget. Jag tog i för allt vad jag var värd och plötsligt var hon ute. Ingenting gjorde ont längre. Jag grät och hade bara ögon för den nya lilla människan. En flicka. Min flicka.