Mitt livs tonartshöjning

Nu börjar den på allvar, min resa mot föräldraskap. Om allt går vägen kommer jag att skapa en alldeles egen liten familj. Världens bästa familj.

”Komplimanger”

Graviditet, förlossning och första tiden som förälder har inneburit en del oväntat beröm. Förutom komplimanger rörande det vackra flickebarnet jag fött fram (vilket i och för sig inte var alls oväntat) har jag till exempel fått höra att jag har bra bröstvårtor, det vill säga perfekta för amning. Även om det inte är något jag själv kunnat påverka kände jag mig duktig och sträckte på mig lite extra. Fånigt, men vad fasen. En får vara glad för varje komplimang. 

Idag var det dags för min efterkontroll. "Du kniper som om du aldrig fött barn!" Jodå, tänkte jag. Jag har tränat. Thank you very much. Det var nog faktiskt det märkligaste beröm jag fått, samtidigt kändes det så otroligt bra. Min kropp har fixat att bära och föda ett barn utan större skador. Snipp-klippet hade läkt fint och jag blev så att säga godkänd på dagens kontroll. 

Barnmorskan gick igenom min journal och jag fick svar på varför det blev så bråttom att få ut Lilla L. De hade tydligen sett på ctg:n att hon inte mådde bra. Hon var påverkad av det utdragna förloppet och hade kanske inte orkat kämpa så länge till. Tur att jag inte visste det när det begav sig. Konstigt att ingen förklarade bättre innan jag lämnade BB. Hur som helst piggnade hon till direkt hon kom ut, så allt gick ju vägen. 

Förlossningen del 4

Det beslutades att jag skulle få värkstimulerande dropp för att förhoppningsvis få fart på processen. För att jag skulle härda ut tillkallades även narkosläkare för att lägga en ryggmärgsbedövning. Lustgasen hade jag fått kläm på och jag andades nog mer i masken än vad  jag andades utan. Jag lyckades så bra med lustgasen att jag endast var fysiskt närvarande och någon helt annanstans mentalt. Jag hörde mina systrar och personalen någonstans långt borta, men förstod inte ens att de pratade med mig. När jag fått bedövningen blev jag ganska snart mig själv igen. Värkarna gjorde inte det minsta ont längre. Jag fick förklarat för mig att det inte finns något att göra åt själva trycket och känslan av att vilja krysta. Krysta fick jag inte göra, men jag kontrollerade inte riktigt kroppens reflexer. Jag slapp värkarna, men det där trycket gjorde vansinnigt ont. Jag stod på alla fyra i sängen och vrålade. På en display följde jag värkarna och de avlöste varandra. På toppen av varje värk gjorde kroppen sitt bästa för att få ut bebisen, men hon ville inte samarbeta. Kanske ville hon vänta på D. 

Efter vad som kändes som en evighet började personalen se lite uppgiven ut. Läkare tillkallades och de förberedde för sugklocka. Jag fick lägga mig i gynställning och de tänkte agera vid nästa värk. Då visade det sig att jag tydligen var bra på det där med att krysta. Bebisen kom långt ner vid varje krystning för att sen åka tillbaka. Jag fick chansen att föda utan sugklockan trots allt. Nånstans här klippte de, men jag märkte inget. Jag tog i för allt vad jag var värd och plötsligt var hon ute. Ingenting gjorde ont längre. Jag grät och hade bara ögon för den nya lilla människan. En flicka. Min flicka. 

Förlossningen del 2

När jag kom till förlossningsavdelningen visste jag inte om jag skulle lämna bb-väskan i bilen eller inte. Att förlossningen startat trodde jag i och för sig vid det här laget, men jag var säker på att de skulle säga att jag skulle åka hem och avvakta. Jag valde ändå att ta med väskan till slut. 

Jag blev visad till ett rum där en gullig barnmorska kopplade ctg. Bebisens hjärtljud pendlade väldigt, men det var tydligen normalt. Även värkarna mättes. När barnmorskan tittat på kurvan konstaterade hon att jag hade värkar, men att de var oregelbundna. Nästa del i bedömningen var en gynundersökning. Barnmorskan såg förvånad ut när hon meddelade att jag öppnat mig. Jag hade öppnat mig ganska mycket till och med och hon tyckte det var konstigt att jag kunde vara så cool. Jag hade fortfarande inte särskilt ont, men jag hade öppnat mig 5-6 cm. Det var verkligen dags nu och jag visades till ett förlossningsrum. Jag skulle alltså föda barn och det väldigt snart. Det var iaf vad vi trodde då. Klockan var nog strax efter halv elva när jag kom in på förlossningsrummet, fortfarande pigg och glad. Tio i elva gick vattnet med ett märkligt knäppande ljud och samtliga inblandade tänkte nog att bebisen skulle vara ute lagom till lunch. Så blev det inte...