Mitt livs tonartshöjning

Nu börjar den på allvar, min resa mot föräldraskap. Om allt går vägen kommer jag att skapa en alldeles egen liten familj. Världens bästa familj.

Det gick bra!

Det gick bra på bvc. Läkaren ställde lite frågor och undersökte Lilla L för att sen konstatera att han inte kunde se något sjukligt med hennes rygg och nacke. Hon är stark och håller huvudet rakt när hon sitter. 

Det är klart att det var en enorm lättnad att få "godkänt", men samtidigt gick besöket så snabbt. Redan i bilen började jag fundera på om läkaren verkligen tittat ordentlig. En av frågorna han ställde var om L skrattar och ler. Leendet har hon haft länge, men hon får inte till något skratt ännu. Är det något jag bör oroa mig för? Jag funderar över bilderna jag visade. Jag missade att visa bilden när hon böjer sig som mest. Hade läkaren tänkt annorlunda om jag visat just den bilden? Han frågade om hon upptäckt sina händer. Upptäckt? Jag svarade ja grundat på att hon suger på tummen (tummarna) och kan gripa leksaker och snuttefilten. Var det så han menade?

Intellektuellt vet jag bättre, men känslomässigt kan jag inte se logiskt på saker och ting. Sköterskan igår fick fart på katastroftankarna och nu måste jag ta kontrollen över dem. Jag vet att jag kan, men att en bvc-sköterska reagerade så som hon gjorde är svårt för mig att släppa. 

Lilla L är en glad bebis som utvecklas som hon ska. Hon är världens bästa unge och jag ska inte låta en ogenomtänkt kommentar om hennes nacke få förstöra något. Jag vet att sköterskan menade väl och nu ska jag släppa detta. 

Oro

Jag har varit orolig över hur L, när hon ligger på golvet, liksom vänder huvudet bakåt och vrider hela kroppen. Jag frågade på bvc senast, hade med bilder på hur hon vrider sig, men bvc-sköterskan lugnade mig. Det var inga konstigheter sa hon. 

Idag var det föräldragrupp på bvc, ledd av en annan sköterska. Bebisarna låg på golvet medans sköterskan pratade. Plötsligt kom hon av sig. Hon hade sett hur L böjde i rygg och nacke och blev väldigt bekymrad. Redan i morgon ska vi träffa både "vår" bvc-sköterska och barnläkaren för att undersöka noggrannare. 

Tack och lov att de hade en tid redan i morgon. Jag har ju redan katastroftankar och nu späddes de på ytterligare. Förhoppningsvis känns det lugnare efter läkarbesöket. Hade jag inte fått en tid så snabbt hade nog oron fått mig att gå sönder alldeles. 

Gråtmild

Idag var jag uppe i ottan för att komma med lämpligt tåg. 08:15 hade jag nämligen tid på fertilitetskliniken för ultraljud. Det var otroligt kämpigt att komma ur sängen vid femsnåret - trots att jag somnade redan vid halv nio igår. Halv nio. Då hade jag ändå råkat sova en stund på soffan efter jobbet. 


På ultraljudet såg allt ut precis som det skulle. Jag skulle ju varit där för ett par veckor sen, men pga semesterstängt blev det inte förrän nu. Det gjordes ett vaginalt ultraljud och min lilla guldklimp på 3,7 cm är nu så pass stor att det är lättare att få en bra bild vid ett "vanligt" ultraljud. 

När jag hade pratat med både läkare och barnmorska, fått några papper, ett par grattis och ett lycka till var jag plötsligt klar på kliniken - iaf för ett tag framöver. Det kändes så vemodigt att jag nästan började gråta. De har tagit så väl hand om mig och de har hjälpt mig på vägen mot min största dröm. Jag är så otroligt tacksam, och nu ska jag inte dit mer. Nu är jag som vilken gravid kvinna som helst. Både barnmorskan och läkaren verkade så uppriktigt glada för min skull. 

Jag passade på att fråga vad som gäller om jag vill försöka skaffa syskon så småningom. Till min lättnad fick jag veta att jag inte behöver göra om hela processen från början. Om jag bestämmer mig för att göra om det här äventyret aktiverar de min journal igen, tar några kompletterande prover och så är det igång. Jag vet ju inte om jag kommer att vilja det, men nu vet jag vad som gäller och det känns otroligt bra. 

Jag är gravid. I min mage finns ett litet pyre som sprattlar runt efter bästa förmåga. Det finns ett litet hjärta som slår. Jag är enormt trött och konstant hungrig, i övrigt mår jag otroligt bra. Hade jag inte sett mitt lilla pyre på ultraljudsskärmen hade jag inte trott att jag är gravid. Hur kan det finnas nåt så vackert och levande inuti mig utan att det märks mer? Det är helt ofattbart!