Mitt livs tonartshöjning

Nu börjar den på allvar, min resa mot föräldraskap. Om allt går vägen kommer jag att skapa en alldeles egen liten familj. Världens bästa familj.

Gråtmild

Idag var jag uppe i ottan för att komma med lämpligt tåg. 08:15 hade jag nämligen tid på fertilitetskliniken för ultraljud. Det var otroligt kämpigt att komma ur sängen vid femsnåret - trots att jag somnade redan vid halv nio igår. Halv nio. Då hade jag ändå råkat sova en stund på soffan efter jobbet. 


På ultraljudet såg allt ut precis som det skulle. Jag skulle ju varit där för ett par veckor sen, men pga semesterstängt blev det inte förrän nu. Det gjordes ett vaginalt ultraljud och min lilla guldklimp på 3,7 cm är nu så pass stor att det är lättare att få en bra bild vid ett "vanligt" ultraljud. 

När jag hade pratat med både läkare och barnmorska, fått några papper, ett par grattis och ett lycka till var jag plötsligt klar på kliniken - iaf för ett tag framöver. Det kändes så vemodigt att jag nästan började gråta. De har tagit så väl hand om mig och de har hjälpt mig på vägen mot min största dröm. Jag är så otroligt tacksam, och nu ska jag inte dit mer. Nu är jag som vilken gravid kvinna som helst. Både barnmorskan och läkaren verkade så uppriktigt glada för min skull. 

Jag passade på att fråga vad som gäller om jag vill försöka skaffa syskon så småningom. Till min lättnad fick jag veta att jag inte behöver göra om hela processen från början. Om jag bestämmer mig för att göra om det här äventyret aktiverar de min journal igen, tar några kompletterande prover och så är det igång. Jag vet ju inte om jag kommer att vilja det, men nu vet jag vad som gäller och det känns otroligt bra. 

Jag är gravid. I min mage finns ett litet pyre som sprattlar runt efter bästa förmåga. Det finns ett litet hjärta som slår. Jag är enormt trött och konstant hungrig, i övrigt mår jag otroligt bra. Hade jag inte sett mitt lilla pyre på ultraljudsskärmen hade jag inte trott att jag är gravid. Hur kan det finnas nåt så vackert och levande inuti mig utan att det märks mer? Det är helt ofattbart!

Vecka 11 (10+3)

Jag klarade arbetsveckan hyfsat, men när helgen kom fanns inga som helst krafter kvar. Igår var jag i stort sett utslagen. Jag började städa, men orkade inte färdigställa trots att lägenheten bara är på 39 kvadrat. Jag blir lite ledsen när den där enorma tröttheten slår till. Eftersom jag bor själv vet jag att det jag inte gör, det blir inte gjort. Det finns ingen annan som städar klart om jag behöver lägga mig, inget att äta om jag inte handlar osv. Detta påverkar min kosthållning. Det blir alldeles för mycket hel- och halvfabrikat just nu. Jag tänker att det får vara okej och att det inte är för evigt. 


I kväll ska jag ha en kompis på middag. Det jag behöver göra är att städa klart och handla lite. Jag tänker göra en enkel pastarätt och köpa nån färdig efterrätt av något slag. Vi har inte setts på evigheter, så vi har mycket att ta igen och jag ser fram emot kvällen. 

Tröttheten är min största utmaning så här långt i graviditeten. Jag har haft jobbigt med aptiten också, men tröttheten är det som hindrat mig mest i vardagen. I övrigt har jag faktiskt mått förvånansvärt bra (iaf fysiskt). Under veckan har jag haft en hel del ont i ryggen. Jag försöker att lyssna till kroppens signaler, men det är svårt att alltid göra det som skulle vara bäst när jag är på jobbet. Jag kan t.ex. inte välja att gå undan en stund. Inte heller kan jag sitta ner bara för att jag skulle må bättre av det. Jag jobbar med människor och deras behov måste gå först. 

På tisdag ska jag till fertilitetskliniken för vad som förhoppningsvis är sista besöket på ett bra tag. De öppnar igen efter semesterstängningen och jag ska göra det som var tänkt att vara mitt första ultraljud. Jag ska passa på att fråga hur det funkar om jag skulle vilja försöka med fler barn så småningom. Måste jag göra om alla undersökningar och få ett nytt godkännande av psykoterapeuten? Eftersom jag inte har så mycket tid på mig måste jag på förhand veta vad som väntar så att jag kan planera. Jag är så klart jättelycklig om jag får ett barn, men jag har alltid hoppats på fler. Jag tänker fråga vad som gäller så får framtiden utvisa hur det blir. 

Andra försöket

Tänk att det gick vägen, att jag har fullföljt försök två. Nu är det bara att... vänta. 


Allt har gått helt enligt plan idag. Både tåg och spårvagnar har gått som de ska och jag var framme på kliniken i god tid. Där var de lite efter i tidsschemat, men det gjorde mig ingenting. Det var skönt att sitta ner och bara andas lite. 

Idag träffade jag ännu en barnmorska och var i ännu ett undersökningsrum. Under mina olika besök har jag träffat fyra läkare och tre barnmorskor. Trots att jag snart träffat hela personalstyrkan känner jag mig väldigt trygg på "min" klinik. De är otroligt duktiga på bemötande och det spelar faktiskt ingen roll vem av dem som hjälper mig. 

Den första inseminationen jag gjorde kändes inte alls. Det var lite annorlunda idag. Det ilade på liknande sätt som när jag gjorde spolningen av äggledarna, men det var inte i närheten av lika smärtsamt. Ett mindre obehag bara. Jag gillar inte obehag, men på nåt sätt kändes det ändå bättre idag än senast. Som om jag lättare blir gravid nu när jag känt själva införandet så att säga. 

Efter behandlingen låg jag kvar i en kvart ungefär, sen spårvagn och tåget hem igen. I morgon börjar jag med Lutinus och nedräkning mot testdag. 

Min utsikt under behandlingen. Inte superhög mysfaktor direkt, men det spelar ingen roll. Försök två är gjort!