Mitt livs tonartshöjning

Nu börjar den på allvar, min resa mot föräldraskap. Om allt går vägen kommer jag att skapa en alldeles egen liten familj. Världens bästa familj.

Att vara ensamstående

Jag visste från början att jag skulle vara själv med Lilla L. Det går jättebra och hon är en enkel bebis. Men. Att hon är en enkel bebis innebär inte att vi saknar utmaningar i vardagen, vilket jag märkt att andra inte alltid förstår. 

Det är så lätt att ha åsikter om mitt föräldraskap. Jag känner av det, även om det inte uttalas. Jag borde göra si eller så, och varför gör jag inte ditten i stället för datten?

Jag gör det jag måste, kan och behöver. Jag har inte råd att slita ut mig, det kommer ingen och avlastar. Jag är okej med det, men jag skulle önska att andra kunde förstå mina val lite bättre. Om de inte förstår skulle jag åtminstone önska att mina val respekteras. 

Jag älskar Lilla L och jag älskar att vara hennes mamma. Jag klagar INTE på min situation. Det krävs dock lite planering för att få ihop saker och ting och jag har inte supermycket reservkraft. Vi bor i en etta. En trappa upp. Utan hiss. Utan egen tvättmaskin. L är alltid med mig. Dygnet runt, alla dagar i veckan. Att tvätta, handla eller gå ut med soporna är ibland lite av ett projekt. Jag får det absolut att fungera, men jag har inte alltid orken att vara social när alla måsten är avklarade. L skriker inte i onödan till vardags, men hon kräver en del av sin ömma moder. Vissa dagar känner hon sig övergiven om jag för en sekund gör något som inte är direkt riktat till henne. I min omgivning har alla barn med en partner. Även i de fall paret separerat finns det två föräldrar som delar på ansvaret. 

Större kalas är ingen höjdare för L. Dels för att kalas oftast börjar efter vad hon tycker är läggdags och dels för att det ofta är för högljutt för hennes smak. Jag brukar göra någon slags kompromiss. Mår L bra stannar vi tills kalaset lider mot sitt slut, men om hon däremot skriker (händer nästan bara på kalas) och inte har ro till att varken sova eller äta, ja då ser jag ingen anledning att vara kvar. Om en ska åka hem på grund av skrikande barn råder det delade meningar om. Men. Jag orkar inte strida med L om en sådan sak och jag vill faktiskt inte göra det heller. Somliga tycker nog att en bebis inte ska "bestämma" sånt, men om jag burit, vandrat, vaggat, tröstat i ett par timmar på kalaset och inget verkar hjälpa, då tycker jag att det räcker. 

De som är två om föräldraskapet kanske orkar härda ut längre eftersom de kan orka i skift? Eller är jag bara för vek? Det jag vet är att jag är en bra mamma och att jag alltid gör så gott jag kan med L:s bästa i fokus. 

Det finns fördelar med att vara själv i föräldraskapet. En stor fördel är att jag aldrig förväntar mig att någon ska hjälpa mig med L. Jag har sett en del exempel där det finns två föräldrar men där den ena drar nästan hela lasset själv. Jag som är ensamstående har ingen som låter bli att göra sin del och därför ingen att bli sur på. 

Ett barn till?

Att bli förälder är det absolut största jag varit med om. Dagligen funderar jag på om det räcker med ett barn eller om jag ska försöka bli gravid en gång till, men jag kommer inte fram till något. 

På ett sätt är jag nöjd. Lilla L är den bästa bebis jag kan tänka mig och hon lämnar inget övrigt att önska. Sen tänker jag vidare. Eftersom Lilla L blev så bra, så vill jag nog ha en unge till. Jag vill uppleva en graviditet till, en förlossning till. Men. Jag kan ge L mer av mig och mer ekonomiskt om hon är mitt enda barn. Fast... ett syskon, det hade hon gillat. Så där håller jag på. Fram och tillbaka. För och emot. 

Det jag vet är att Lilla L är det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag älskar hennes tandlösa leende, hennes mjuka händer och hennes slabbiga hundpussar. Jag älskar henne så mycket att det stundtals gör fysiskt ont. Visst är det slitsamt att vara förälder ibland, men det är ingenting i jämförelse med vad jag får tillbaka. Jag är så otroligt tacksam för min dotter. Så många år av längtan. Så många tårar. Hon var väl värd att vänta på. 


Ledvärk och syn

Sen Lilla L:s entré har jag haft problem med lederna i händer och fötter. Det började efter förlossningen och blev värre och värre för varje dag. Särskilt på morgonen gjorde fötterna så vansinnigt ont att jag knappt ville gå ur sängen. När L var tre månader(?) upptäckte jag att jag inte hade lika ont längre. Det gjorde i stort sett inte ont alls! Sen någon vecka är det dock tillbaka och nu är det värst i högerhanden över knogarna. Jag försöker att inte tänka på det, men det påverkar vardagen nu. Idag har jag till exempel haft svårt att krama ur disktrasan. 

Blir det inte värre får jag ha det så här ett tag till. Vem vet, det kanske släpper lika plötsligt som det kom tillbaka? Jag har läst om ledproblem efter graviditet. Ibland går det över efter avslutad amning och ibland inte. Amma vill jag göra minst ett par månader till om jag kan. Jag är dessutom rädd att inte bli tagen på allvar om jag går till läkare. Det syns ju inget! På min vårdcentral känns det ibland som att mottot är "syns inte, finns inte". 

Jag tycker min syn blivit sämre efter graviditeten också. Jag äger ett par glasögon, men jag har inte använt dem sen tidigt i höstas. Nu känner jag att jag behöver dem. Tydligen är det inte ovanligt att synen på verkas av graviditet. 

Jag ska inte klaga. Både graviditet och förlossning gick ju bra, så jag får väl ta lite krämpor nu i stället. Jag har ju dessutom fått världens finaste unge, så vad är väl lite krämpor i sammanhanget?