Jag grubblar mycket. För mycket. Jag har kommit fram till varför jag tar det så hårt när det inte fungerar på jobbet. Så här är det. Jobbet är det enda jag nånsin har varit bra på. Alltså nånsin, i hela mitt liv. Jag var i och för sig duktig i skolan, men jag kände mig aldrig duktig då. Nu vet jag att jag är bra på det jag gör och jag har hittills alltid fått det att fungera. En stor del av min identitet ligger i mitt jobb. När det plötsligt (nja, inte så plötsligt kanske) inte fungerade längre var det mitt egenvärde som stod på spel. Ett misslyckande. Jag misslyckades. Jag var misslyckad.
Jag kan backa bandet och hitta orsaker till varför jag är som jag är. Jag är lite av ett skolboksexempel faktiskt. Googla "anknytningsteorier" och "otrygg ambivalent" och där har du mig. Det är löjligt enkelt att se vilka processer som pågår i mig och varför, ändå är det så svårt att rå på.
Jag är inte rädd för att vara ensam. Jag har varit ensam en så stor del av mitt liv att jag vet att jag klarar mig bra. Det jag däremot är hysteriskt rädd för är att bli lämnad, övergiven, bortvald. Min partner är den förste som sagt "Jag älskar dig" till mig och ärligt menat det. Jag klarar mig utan honom, men jag vill inte vara utan honom. Jag är någon i hans ögon och jag älskar honom. Han älskar mig trots att jag är ganska knäpp. Vi är ett udda par, ett fantastiskt team.
Så. När det svajar på jobbet sviktar självkänslan mer än vanligt. Då kommer rädslorna krypande. Tänk om jag blir lämnad. Tänk om min partner slutar älska mig. Tänk om. Tänk om. Tänk om.