Mina granntanter är förälskade i Lilla L. Jag kan inte klandra dem, hon verkar ha den effekten på folk i allmänhet. Igår smsade en av dem att hon gärna skulle titta på den lilla i bara fem minuter. Det är väldigt gulliga tanter och visst kunde vi
bjuda på fem minuter (eller femton), men om det blir en vana måste jag bli bättre på att säga nej. Att säga nej är jag riktigt dålig på.
Jag känner av otillräckligheten här hemma också. Jag har fått hela kassar med bebiskläder av min ena syster. Igår började jag sortera och kolla igenom, och idag gjorde jag klart. Det blev som att spela Tetris ungefär. Vi bor i en etta,
och om något nytt ska få plats behöver jag flytta på något gammalt. Nu ligger lagom stora kläder i byrålådan och resten i klädkammaren. Det ser hyfsat välstädat ut i lägenheten, men jag vet att skenet bedrar. I klädkammaren är det kaos. I byrån också.
Det är så fullt överallt att jag inte ens kan se vad jag har. Det jag vet är dock att jag inte kommer behöva köpa några kläder till L på ganska länge. Det är snarare så att jag kanske inte kommer hinna använda allt. Jag är så otroligt tacksam
för allt jag fått. Så småningom kommer jag be någon vara här en stund så jag kan rensa lite i klädkammaren, men det får bli senare. Jag orkar inte nu och det är INTE prio ett att ha en välstädad klädkammare. Det skulle bara vara lite enklare om den
var det.