Just nu ligger min dotter och sover lugnt. Hon är en lycklig, trygg och älskad unge. Vi har ett bra socialt skyddsnät, stabil ekonomi och massor av kärlek omkring oss. Jag är en bra förälder och jag vet att jag kan ge henne en fin uppväxt. Jag
har egentligen aldrig tvivlat på det, men det finns alltså partier som anser att min dotter aldrig borde fått bli till. I alla fall inte genom assisterad befruktning. Om det däremot funnits en pappa som lämnat oss hade det varit en helt annan
sak. Logiskt? Inte i mina ögon.
Kärnfamilj. Jag kommer själv från en sådan. En mamma, en pappa och fem barn. Det fungerar för många, men när det var dags för mig att bilda familj var kärnfamiljen inte något som passade. Jag var inte beredd att välja bort barn bara för att jag inte
hade möjlighet att följa normen. Jag kan verkligen inte förstå det där med att kärnfamiljen (med en mamma och en pappa) per automatik skulle vara det bästa för ett barn. Det finns väldigt många andra faktorer som väger tyngre.
L var otroligt efterlängtad och hon är oändligt älskad. Hon är biologiskt, ekonomiskt och juridiskt "min" (mest är hon förstås sin egen), men blod är inte alltid tjockare än vatten. Vi är en stjärnfamilj, D, L, katten och jag. Det som binder
oss samman är kärlek.