Det är lite bitterljuvt att flytta. Jag längtar efter större, men jag har bott här på mina 39 kvadrat sen jag var tjugo. Hela mitt vuxna liv. Nu är jag 38 och så mycket har hänt här. Jag är känslomässigt knuten till den här lägenheten. Det låter
säkert fånigt att en lägenhet kan få den betydelsen, men så är det. Mitt hem är min borg. Jag har fått hjärtat krossat här, men det är också här jag lagat det igen. Det är här jag blivit den jag är. Den andra mars i år flyttade L in här. Det är vårt
första hem som familj. Men. Allt har sin tid och det är trots allt bara en lägenhet. Vi skapar ett hem där vi hamnar och som det ser ut nu blir det bara några meter härifrån.
Lägenheten vi får om jag tackar ja ligger alltså vägg i vägg med vår etta. Det är en trea på 70 kvadrat. Jag har räknat och räknat och kommit fram till att jag bör klara hyran även om jag jobbar 80% Jag vet att vi kan klara oss i ettan ett tag till, samtidigt
lär det inte bli ett sånt här bra läge igen än på länge.