Mitt livs tonartshöjning

Nu börjar den på allvar, min resa mot föräldraskap. Om allt går vägen kommer jag att skapa en alldeles egen liten familj. Världens bästa familj.

Att vara ensamstående

Jag visste från början att jag skulle vara själv med Lilla L. Det går jättebra och hon är en enkel bebis. Men. Att hon är en enkel bebis innebär inte att vi saknar utmaningar i vardagen, vilket jag märkt att andra inte alltid förstår. 

Det är så lätt att ha åsikter om mitt föräldraskap. Jag känner av det, även om det inte uttalas. Jag borde göra si eller så, och varför gör jag inte ditten i stället för datten?

Jag gör det jag måste, kan och behöver. Jag har inte råd att slita ut mig, det kommer ingen och avlastar. Jag är okej med det, men jag skulle önska att andra kunde förstå mina val lite bättre. Om de inte förstår skulle jag åtminstone önska att mina val respekteras. 

Jag älskar Lilla L och jag älskar att vara hennes mamma. Jag klagar INTE på min situation. Det krävs dock lite planering för att få ihop saker och ting och jag har inte supermycket reservkraft. Vi bor i en etta. En trappa upp. Utan hiss. Utan egen tvättmaskin. L är alltid med mig. Dygnet runt, alla dagar i veckan. Att tvätta, handla eller gå ut med soporna är ibland lite av ett projekt. Jag får det absolut att fungera, men jag har inte alltid orken att vara social när alla måsten är avklarade. L skriker inte i onödan till vardags, men hon kräver en del av sin ömma moder. Vissa dagar känner hon sig övergiven om jag för en sekund gör något som inte är direkt riktat till henne. I min omgivning har alla barn med en partner. Även i de fall paret separerat finns det två föräldrar som delar på ansvaret. 

Större kalas är ingen höjdare för L. Dels för att kalas oftast börjar efter vad hon tycker är läggdags och dels för att det ofta är för högljutt för hennes smak. Jag brukar göra någon slags kompromiss. Mår L bra stannar vi tills kalaset lider mot sitt slut, men om hon däremot skriker (händer nästan bara på kalas) och inte har ro till att varken sova eller äta, ja då ser jag ingen anledning att vara kvar. Om en ska åka hem på grund av skrikande barn råder det delade meningar om. Men. Jag orkar inte strida med L om en sådan sak och jag vill faktiskt inte göra det heller. Somliga tycker nog att en bebis inte ska "bestämma" sånt, men om jag burit, vandrat, vaggat, tröstat i ett par timmar på kalaset och inget verkar hjälpa, då tycker jag att det räcker. 

De som är två om föräldraskapet kanske orkar härda ut längre eftersom de kan orka i skift? Eller är jag bara för vek? Det jag vet är att jag är en bra mamma och att jag alltid gör så gott jag kan med L:s bästa i fokus. 

Det finns fördelar med att vara själv i föräldraskapet. En stor fördel är att jag aldrig förväntar mig att någon ska hjälpa mig med L. Jag har sett en del exempel där det finns två föräldrar men där den ena drar nästan hela lasset själv. Jag som är ensamstående har ingen som låter bli att göra sin del och därför ingen att bli sur på. 

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: