Väl hemma ställde jag bilen i garaget, tog bebis i bärselen, ryggsäck på ryggen och en filt i famnen. Jag drog igen garageporten och kontrollerade att den låst sig. Då slog det mig... Nyckelknippan var kvar i bilen.
Jag kände mig som den sämsta mamman i världen. L var dödstrött, hungrig och ledsen (jag med), men hon fick snällt vänta medans jag ringde bostadsbolagets journummer. Det var lite telefonkö, men väl jag kom fram fick jag veta att killen med nycklar
bara var ca tio minuter bort.
Ungefär en halvtimme efter att jag dragit igen garageporten var vi inne i lägenheten. Jag hämtade min extranyckel och släpade med L till garaget igen. Först tänkte jag att det kunde vänta, sen blev jag lite nojig över den där nyckelknippan och gick ändå.
Tur var väl det. Jag hade nämligen inte stängt bildörren vid förarsätet ordentligt så lamporna i taket lyste. Hade jag inte gått dit hade bilbatteriet varit slut nu. Varför jag inte stängt dörren? För att jag inte skulle glömma att ta med nycklarna.
Det gick väl så där.
Jag har aldrig låst mig ute förut och brukar aldrig glömma saker. Sen Lilla L kom har min hjärna fungerat annorlunda och ibland inte alls. Nu löste det ju sig snabbt, men jag måste bli lite mer strukturerad när det gäller våra saker. Tack och lov har
jag inte glömt Lilla L någonstans i alla fall.