Jag är så förälskad i lilla L och överlycklig gällande det faktum att min kompis väntas föda sitt första barn i augusti. I bebisbubblan finns kräk, bajsblöjor och avbruten sömn, men så mycket kärlek och glädje att det med råge väger upp för
det där andra.
Som motvikt finns alldeles för mycket elände. Det är som om det inte finns någon ände på skiten. Det finns vidriga sjukdomar som jag helst inte vill tänka på alls. Nu tvingas jag möta dessa sjukdomar på närmare håll än jag egentligen mäktar med. Familj,
släkt och vänner. Vad det gäller vissa vet vi redan vad vi har att göra med. Vad det gäller en nära anhörig kan vi bara misstänka och gissa i väntan på att få veta om hjärnröntgen visar något. Det känns för jävligt helt enkelt.