Det är nog inte amningen i sig som är svår att släppa taget om, det är tanken på att jag kanske aldrig mer kommer att ha en liten bebis. Jag tänker ofta på att jag så gärna vill ha ett barn till. Jag sparar alla bebissaker, sneglar mot syskonvagnar
och klurar på hur jag skulle klara det ekonomiskt.
Vi har levlat upp äggätandet senaste tiden. L har fått små mängder äggröra och hon har inte fått någon allergisk reaktion. Det är en sån lättnad att hon verkar tåla ägg trots allt.
Det händer så mycket med L just nu. Hon säger fortfarande inte mamma, men "tata" (tack tack), nänänänä, "täda täda täda" (städa, städa, städa) och något som faktiskt låter som "nalle". Det där med städa kommer sig av att jag säger så när jag plockar i
ordning hennes böcker. Hon kastar ut dem och jag plockar upp. Nu har hon börjat ta efter, så medans hon stökar till säger hon "täda täda täda". Det är inte jättetydliga ord, mer som att jag börjar känna igen att hon gör samma ljud vid samma tillfällen.
Men. Jag längtar väldigt mycket efter att hon ska säga mamma till mig och inte bara vråla det när hon är arg.