Det är som att leva i ett vacuum. Jag kan inte glädjas över positiva graviditetstest eftersom jag inte vet om de är på riktigt. Det mest sannolika är ju att det är ett ofullständigt missfall, därav tillräckligt mycket graviditetshormon för att ge två
streck på stickan. Jag lever som om jag är gravid trots att jag troligtvis inte är det. Kroppen fattar inget och magen är svullen trots att jag inte tagit Lutinus på flera dagar.
Om mindre än två veckor får jag beskedet. När jag fått det ska jag fixa att först åka spårvagn och sen en timme med tåg innan jag ska hämta L på förskolan. Jag fasar för att se en tom livmoder på ultraljudsskärmen. Ensam.
Dagarna går så långsamt. Jag är så trött.