Mitt livs tonartshöjning

Nu börjar den på allvar, min resa mot föräldraskap. Om allt går vägen kommer jag att skapa en alldeles egen liten familj. Världens bästa familj.

Förlossningen

Jag önskar att det fanns tid och ork att uppdatera mer omfattande, men det är inget jag kan prioritera just nu. Jag vill ändå få med lite om förlossningen. 

23/1, en dag efter beräknad förlossning:

11:00 hade jag första kännbara sammandragningen. Jag trodde inte att det betydde att förlossningen var på gång, men började så smått informera dem som behövde veta. Under eftermiddagen förberedde jag allt mer inför att det kanske var dags trots allt. 

17:36 ringde jag förlossningen. Jag fick prata med en riktigt usel barnmorska som varken lyssnade på mig eller läste min journal. Jag fick inte komma in för hon tyckte inte det lät som att jag var i förlossning. Hon tyckte att jag skulle gå och lägga mig några timmar. 

19:47 ringde jag förlossningen igen, men då bara för att tala om att jag var på väg. L lämnade jag hos mina föräldrar och båda mina systrar var med i bilen. 

20:20 kom jag till förlossningen. De skrev in mig, men sen lämnades jag ensam i väntrummet och glömdes bort. Samma barnmorska som nekat mig att komma in var den som skulle sett till att jag blev undersökt. 

20:50 fick jag träffa det som blev "min" barnmorska. Hon hade kommit tidigt till jobbet och egentligen inte börjat sitt pass, men jag är oändligt tacksam över att hon dök upp. Vad som hänt om det tillstött komplikationer under den halvtimme ingen hade koll på mig vågar jag inte ens tänka på. 

21:00 kopplades ctg. Jag hade värkar, men oregelbundna och de såg inte riktigt rätt ut. Jag minns inte riktigt, men läkaren var inte helt nöjd med kurvan. 

21:40 undersöktes jag och var 5 cm öppen. 

22:00 kom jag in på förlossningssalen och strax efter kom min yngre lillasyster in för att stötta. Min andra lillasyster väntade i bilen. 

Det diskuterades att ta hål på fosterhinnan redan strax efter klockan 22, men värkarna såg bättre ut och var då mer effektiva, så de valde att vänta. 

Vid halv tolv sa jag till min syster att det nog skulle bli bebis den 24:e, men då ändrade värkarna plötsligt karaktär. Ny undersökning och det konstaterades att det faktiskt var dags att krysta. 

23:40 tog barnmorskan hål på fosterhinnan så vattnet gick. 

23:47 föddes min lilla V. 


Det var en riktigt, riktigt  fin förlossning. Det gick snabbt, men inte så snabbt att jag inte hängde med. Jag slapp epidural och klarade mig med lustgas, precis som jag hoppats och planerat för. Jag älskar lustgas. Ett fåtal ytliga stygn efteråt bara, och inga komplikationer. 

Barnmorskan var fantastisk. Samma barnmorska slutade på förlossningen strax efter,  för att i stället börja på sin nya tjänst på mvc. Eftersom jag visste detta såg jag till att boka min efterkontroll hos henne. Jag tackade henne för att hon tog så bra hand om mig och för att hon bemötte mig precis som jag behövde bli bemött. Hon sa att hon kände direkt att vi klickade. Jag gillar hennes raka sätt. Inget gullande liksom.  Hon sa till exempel till, vänligt men bestämt, när jag hade fått (mer än) tillräckligt med lustgas. Hon sa också till mig att passa på att ta lite extra lustgas när hon sytt mig klart efter förlossningen, att jag skulle ta ett par extra andetag när jag hade chansen.  Precis min typ av humor.  

Det känns på ett sätt skönt att känna att jag är klar med graviditet och förlossning, men det är samtidigt en sorg. Jag kommer aldrig att vara gravid igen. Jag kommer aldrig känna bebisen sparka. Alla känslor, all förväntan, all längtan. Den enorma upplevelse som en förlossning innebär. Att vara gravid och föda barn har varit så otroligt stort för mig och jag är så tacksam över att jag fått uppleva det.