Mitt livs tonartshöjning

Nu börjar den på allvar, min resa mot föräldraskap. Om allt går vägen kommer jag att skapa en alldeles egen liten familj. Världens bästa familj.

Räknar och räknar

Det är ett fasligt räknande nu. Dagar i menstruationscykeln. Föräldradagar. Pengar. Tjänstgöringsgrad. SGI. 

Jag fick till slut min mens efter den avbrutna behandlingen och det blev startskottet på nästa försök till graviditet. Jag har tagit enkeldos Letrozol igen och ultraljudet är inbokat. Jag försöker att inte tänka för långt framåt, men räknar och funderar på hur många försök jag kan ha råd med. Jag försöker förlika mig med tanken att möjligheten finns att det kanske inte blir något mer barn. 

Jag har lämnat in ansökan om att jobba 80% resten av året. Jag har lägstanivådagar så jag kan jobba deltid till kanske mars nästa år, sen måste jag fundera över hur jag ska göra fortsättningsvis för att kunna skydda SGI. Jag hoppas förstås på en bebis och nya föräldradagar, men om det inte blir så kanske det får bli något mellanting och att jag jobbar 90% utan SGI-skydd. Jag skulle då kapa arbetsdagarna en aning, men ändå överleva vid eventuell sjukskrivning. 

L har nu fyllt två år, mitt lilla yrväder. Hennes utveckling går i en rasande fart. Hon pratar otroligt mycket och det kommer flera nya ord varje dag. Hon sjunger, pratar treordsmeningar (ibland fyraordsmeningar) kan färger och flera bokstäver. Hon har en enormt stark vilja, min unge. Och ganska hetsigt temperament dessutom. Hon kan gråta så tårarna sprutar över minsta motgång, sen vända tvärt och vara på ett strålande humör sekunden efter. Pedagogerna på förskolan pratar väldigt varmt om L. Ingenting där är något bekymmer. L är alltid nöjd och glad, lätt att ha att göra med. Hemma ser det inte alltid ut så. Det har varit ganska gnälligt ett tag, men på det stora hela är hon oftast glad. Jag är så lycklig över att få dela livet med denna lilla människa som tar så stor plats. Hon är fantastisk!