Efter läkarbesöket pratade jag med barnmorska om den fortsatta behandlingen. Jag kommer att öka dosen Letrozol. L blev till på enkeldos, men nu blir det dubbeldos. Det gäller bara att jag inte blir överstimulerad, för om fler än ett ägg skulle mogna
måste behandlingen avbrytas.
Jag kände mig okej inne på kliniken, lättad till och med. Det kändes skönt att det var över för den här gången och jag kunde blicka framåt. Väl på tåget vände det. Jag blev så vansinnigt ledsen och kämpade för att inte börja fulgråta. Jag blundade för
att andra inte skulle se tårarna. Jag fattar att två barn skulle betyda massor av jobb, men också massor av kärlek. Jag vill ha ett barn till och jag vill att L ska växa upp med ett syskon. Jag är inte beredd att ge upp än även om det känns tungt.
Om några veckor börjar jag förhoppningsvis räkna cykeldagar igen.
Jag är helt slut. Det är en enorm anspänning kring dessa läkarbesök och när de väl är avklarade går luften ur mig. L sover vid min sida och jag ska också sova om bara en liten stund.