Mitt livs tonartshöjning

Nu börjar den på allvar, min resa mot föräldraskap. Om allt går vägen kommer jag att skapa en alldeles egen liten familj. Världens bästa familj.

Längtan

Min längtan efter ett andra barn blir allt starkare. Jag tänker på det varje dag och det genomsyrar allt jag gör. Är det rimligt att tro att jag klarar två små själv? Skulle jag klara det rent praktiskt? Ekonomiskt?

Varje månad sparar jag så mycket pengar jag har möjlighet till, men utan att snåla. Dels för att jag vet att större utgifter har en tendens att klumpa ihop sig och komma samtidigt, men också för att inte behöva ta så mycket av mitt långsiktiga sparande om jag sen väljer att försöka få ett barn till. 

Jag vill ha ett barn till eftersom min barnlängtan är stark, men också för att jag vill att L får ett syskon. En familj med bara en förälder är mer sårbar än om det finns två. Om något händer mig vill jag inte att L ska stå ensam kvar. 

Jag är trött. Det är tufft att vara småbarnsförälder. Ibland undrar jag hur i hela friden jag någonsin ska hinna klart med något alls. Vissa dagar är tårarna nära. Men. Jag har aldrig ångrat mitt val att skaffa barn själv. Jag älskar min unge. Jag älskar henne så mycket att det värker i mig. Jag är menad att vara mamma och det har jag alltid vetat. Jag är ingen supermamma, men jag är ganska okej tror jag. Jag har kärlek nog för två ungar. 

I november kommer jag att ringa kliniken och göra upp planer för att starta processen igen.