Mitt livs tonartshöjning

Nu börjar den på allvar, min resa mot föräldraskap. Om allt går vägen kommer jag att skapa en alldeles egen liten familj. Världens bästa familj.

Vecka 32

Tiden går fort och långsamt på samma gång. Vips, så har ännu en vecka gått - trots att arbetsdagarna känts evighetslånga. 

Nu har jag snart vad jag behöver inför förlossningen. Jag skulle ha fått en träfärgad spjälsäng av min syster, men av min kompis arbetskamrat fick jag en vit i stället. De skulle flytta och behövde bli av med den, så jag fick den! De kom till och med hit med den. 

Igår var min syster och hennes familj här. De hade med sig vagn, en hel del kläder, en kasse leksaker och lite sängkläder. Det som saknas köper jag i morgon med D som sällskap. Jag funderar på om jag ska avvakta med att köpa bärsjal? Nu har jag ju fått en bärsele som funkar redan för nyfödda, så om den funkar är ju bärsjalen en onödig utgift. Jag är dock lite kluven. Jag har tänkt på bärsjal så länge och tyckt att det verkar så mysigt. Det lutar just nu åt att jag testar bärselen först nu när jag ändå har en. Trivs inte bebisen i den kanske jag köper en sjal. 

Jag bor i en etta och tänker göra det ett tag till. Nu när både vagn och spjälsäng står här blir det tydligt att det kommer bli en smula trångt. Det var jag så klart beredd på, men det blir så konkret när sakerna är på plats. Sakerna triggade igår en mindre kris i mig. Vad har jag egentligen gett mig in på? Just detta med att bo litet, en trappa upp, utan hiss och utan egen tvättmaskin. När jag tänker på hur mycket det underlättar ekonomiskt om jag kan bo här känns det lättare igen. Det kommer bli utmanande, men det kommer att bli bra. 

Om några timmar kommer D. Jag längtar!

Tre arbetsdagar

Det hade varit otroligt skönt att vara mer ledig, men samtidigt vet jag att jag hade ångrat mig om jag "slösat" med mina semesterdagar. Om precis nio veckor gör jag min sista arbetsdag på ett bra tag - om bebisen inte tänker annorlunda och väljer att komma tidigare. Som längst är det nio veckor att jobba, det klarar jag. Det ska jag klara. 

Under ledigheten som varit har en förkylning börjat ge sig till känna. Det är mest halsen som bråkar och har jag tur blir det inte värre än så här. Jag är så trött och sliten att det som normalt inte hade varit något problem riskerar att klubba mig alldeles. Jag antar att det är för att min kropp delas med en liten inneboende som snyltar på krafterna. Det finns liksom inga reserver. 

Mina förberedelser inför bebisens entré börjar närma sig slutklämmen. Jag har en del saker redan och min syster går just nu igenom det hon har för att kunna lämna över det i dagarna. Vagn, spjälsäng med sängkläder, skötbädd och en del kläder har hon i alla fall. Beroende på vad det är för storlek på kläderna så kanske jag behöver köpa till lite. Strumpor, mössa och något mer klädset behövs nog. Sen är det babyskydd, bärsjal, blöjor, babyolja och en filt. Jag kommer säkert på något mer, men när detta är köpt har jag nog så jag klarar mig i början. Nu när det känns som att jag har lite koll på läget känner jag mig lugn. Även om jag inte är klar så har jag en plan. Jag vill vara redo tidigt om det skulle visa sig att bebisen kommer innan det är tänkt. Jag vill  göra i ordning själv och eftersom jag inte vet hur tunga de två sista månaderna blir är det lika bra att vara så förberedd som möjligt. 


Längtan

Storhelg och hormoner. Jag har firat jul med min "originalfamilj" men längtar halvt ihjäl mig efter min egen stjärnfamilj - D, katten och bebisen. Bebisen har jag förstås med mig, men jag längtar efter att ha det lilla livet i famnen. D kommer om bara några dagar. Katten (som är D:s) vet jag inte när jag kan träffa igen. Jag är vanligtvis väldigt självständig och har sällan problem med att vara själv, men nu längtar jag typ hela tiden. Jag vill samla min flock och inte släppa någon av dem längre bort än att jag kan se dem. 

Dagen idag har känts lång. Jag vaknade alldeles för tidigt och har inte gjort något på hela dagen. Om jag inte haft några fysiska krämpor hade jag mått bra av en promenad, men det gör helt enkelt för ont. I stället ligger jag alltså här i soffan och längtar. Jag har ingen lust att vara social i övrigt, med vänner och så, det är mina närmaste jag vill ha hos mig. 

Jag har sovit en stund mitt på dagen idag, men det är inte omöjligt att det ändå blir tidigt i säng. Jag är längtig och sliten och vill sova bort tiden. Jag är ledig i morgon också, sen är det bara tre arbetsdagar att klara av innan D äntligen kommer på fredag kväll.