Det är klart att det var en enorm lättnad att få "godkänt", men samtidigt gick besöket så snabbt. Redan i bilen började jag fundera på om läkaren verkligen tittat ordentlig. En av frågorna han ställde var om L skrattar och ler. Leendet har hon
haft länge, men hon får inte till något skratt ännu. Är det något jag bör oroa mig för? Jag funderar över bilderna jag visade. Jag missade att visa bilden när hon böjer sig som mest. Hade läkaren tänkt annorlunda om jag visat just den bilden? Han
frågade om hon upptäckt sina händer. Upptäckt? Jag svarade ja grundat på att hon suger på tummen (tummarna) och kan gripa leksaker och snuttefilten. Var det så han menade?
Intellektuellt vet jag bättre, men känslomässigt kan jag inte se logiskt på saker och ting. Sköterskan igår fick fart på katastroftankarna och nu måste jag ta kontrollen över dem. Jag vet att jag kan, men att en bvc-sköterska reagerade så som hon gjorde
är svårt för mig att släppa.
Lilla L är en glad bebis som utvecklas som hon ska. Hon är världens bästa unge och jag ska inte låta en ogenomtänkt kommentar om hennes nacke få förstöra något. Jag vet att sköterskan menade väl och nu ska jag släppa detta.