Det är tufft nu. L har ett vedervärdigt humör och jag antar att det är hennes sätt för att få uppmärksamhet. V skriker hysteriskt efter bara en liten stund "ensam" på golvet, och jag måste då ta upp henne. L får inte tillräckligt av
mig. Jag vet det, men vet ändå inte hur jag ska räcka till. Jag är helt enkelt en usel mamma.
Ensam
Jag är aldrig själv, jag har alltid minst ett barn i famnen, men jag känner mig ändå ensam. Så vansinnigt ensam. Det finns väl inte så mycket mer att säga om det egentligen. Alla har nog med sitt och ingen orkar höra på mitt gnäll.
Ingen väljer mig.