Mitt livs tonartshöjning

Nu börjar den på allvar, min resa mot föräldraskap. Om allt går vägen kommer jag att skapa en alldeles egen liten familj. Världens bästa familj.

Söndag

Det är så otroligt härligt att vara förälder till Lilla L. Härligt är väl kanske inte det första jag tänker när hon väcker mig varannan timme på natten i och för sig, men det är förlåtet redan innan det är morgon. Att det är morgon på riktigt meddelar Lilla L alltid med sitt allra vackraste leende. Då vet jag att vi förhandlat klart och att det är dags att byta blöja, fixa kaffe och morgonmysa i soffan. 

Idag har fem av sju kusiner och två av två mostrar varit på besök. Samma mostrar som var med vid förlossningen. L:s mostrar och kusiner alltså. Mina systrar ned tillhörande barn. Det var skönt att någon annan bar och vaggade en liten stund, men jag vill inte vara utan min lilla fjompa för länge åt gången. 

Jag tror att detta blir mitt sista inlägg på ett tag. Jag vet inte vad jag ska skriva om riktigt.  Att skaffa barn är det bästa jag någonsin gjort  och jag är så otroligt tacksam över att min kropp klarade av att bli gravid, bära och föda ett barn. Att just Lilla L kom till mig känns på något sätt så självklart, ändå känns allting fortfarande overkligt. Det som var jobbigt under graviditeten är så gott som glömt. Smärtan under förlossningen likaså. Jag funderar ofta på om jag ska göra om det här äventyret och skaffa ett barn till, men det behöver jag inte bestämma ännu. Om två år behöver jag sätta igång processen i så fall. Jag ska försöka att inte tänka så mycket på det utan istället njuta av nuet och livet med Lilla L och D. Jag är lycklig. Jag är lycklig på riktigt för kanske första gången i mitt vuxna liv. 

Om livet var en schlager vore Lilla L tonartshöjningen. Mitt livs tonartshöjning. Min stora kärlek. 

Lilla L-kakan

Alla vill ha en bit av Lilla L-kakan och känslan av otillräcklighet slår till. Hårt. Jag kämpar på med att få vardagen att fungera och lyckas bra, men jag räcker inte till så mycket mer. Vardagen är fullt tillräcklig. Jag känner att vi måste hälsa på mormor snart. Jag vill hälsa på mina föräldrar, men de är förkylda (pappa har lunginflammation) så det går inte.  Riktigt tydligt att jag, eller rättare sagt L, ska räcka till så många blev det igår när grannen skickade sms. 

Mina granntanter är förälskade i Lilla L. Jag kan inte klandra dem, hon verkar ha den effekten på folk i allmänhet. Igår smsade en av dem att hon gärna skulle titta på den lilla i bara fem minuter. Det är väldigt gulliga tanter och visst kunde vi bjuda på fem minuter (eller femton), men om det blir en vana måste jag bli bättre på att säga nej. Att säga nej är jag riktigt dålig på. 

Jag känner av otillräckligheten här hemma också. Jag har fått hela kassar med bebiskläder av min ena syster. Igår började jag sortera och kolla igenom, och idag gjorde jag klart. Det blev som att spela Tetris ungefär. Vi bor i en etta, och om något nytt ska få plats behöver jag flytta på något gammalt. Nu ligger lagom stora kläder i byrålådan och resten i klädkammaren. Det ser hyfsat välstädat ut i lägenheten, men jag vet att skenet bedrar. I klädkammaren är det kaos. I byrån också. Det är så fullt överallt att jag inte ens kan se vad jag har. Det jag vet är dock att jag inte kommer behöva köpa några kläder till L på ganska länge. Det är snarare så att jag kanske inte kommer hinna använda allt. Jag är så otroligt tacksam för allt jag fått. Så småningom kommer jag be någon vara här en stund så jag kan rensa lite i klädkammaren, men det får bli senare. Jag orkar inte nu och det är INTE prio ett att ha en välstädad klädkammare. Det skulle bara vara lite enklare om den var det.  

Påskhelgen

D har varit här, men han åkte idag på förmiddagen. Han kom hit natten mot långfredagen och det har varit så otroligt härligt att vara tillsammans igen även om det bara var i två dygn. 

Vi har inte gjort något särskilt, bara myst. Bara och bara förresten - det är faktiskt inte så bara. Jag fick hjälp med lite praktiska saker också. D har roat L medans jag duschat. Vi har hjälpts åt att handla och bära hem varorna. Jag fick hjälp med att gå ut med soporna.  Vi har lagat mat, tittat på film, ätit pizza, kramats och pussats. Att få sova nära igen var alldeles fantastiskt. Jag brukar krypa ner i en kall säng efter nattamningarna, men nu har jag krupit ner i en varm säng och in i en varm famn. Och så har D skämt bort mig och kommit med kaffe och annat så fort jag velat ha. En riktigt lyxig helg. Fast allra lyxigast är det faktiskt att ha haft sällskap av världens bästa partner. Alla de där andra praktiska grejerna klarar jag själv bara det att det tar lite längre tid utan hjälp. 

Det svåra är att räcka till. Till vardags vilar jag någon stund dagtid för att kompensera sömnen jag missar när L äter "nattamat". Nu när D varit på plats har jag inte velat slösa bort kvalitetstiden så jag har inte vilat. När det gäller så kort tid är det värt  det, men oj vad trött jag är nu. Jag är helt slut. 

Lilla L har knorrat från och till i eftermiddag och det har tagit tid att få till det här ganska spretiga inlägget. Allt oftare funderar jag på bloggens vara eller inte vara. Tanken var från början att dokumentera min väg till ett barn. Nu finns hon och jag vet inte om jag ska fortsätta skriva.