Mitt livs tonartshöjning

Nu börjar den på allvar, min resa mot föräldraskap. Om allt går vägen kommer jag att skapa en alldeles egen liten familj. Världens bästa familj.

En flicka?

En kollega sa för någon dag sen: "Du väntar en flicka. Jag ser sånt och jag har aldrig fel."

Jag tror inte på sånt där. Det kan mycket väl vara så att jag väntar en flicka, men det är ingenting man kan se på magens form. Jag vet att en del är övertygade om att en kan det,  men jag tillhör alltså inte den skaran. Jag väntar ett barn. 

Bebisen var alldeles för stilla under dagen igår, men hen rörde sig tillräckligt under kvällen för att jag skulle sluta oroa mig. Hen var iofs ändå väldigt lugn, men det är hen ju oftast bara det att jag efter ett par mer aktiva dagar glömmer bort det. Det känns onekligen tryggare under bebisen hyperaktiva dagar. 

Lugn bebis

I förrgår sparkade bebisen så mycket att det till slut nästan var jobbigt. Igår var det väldigt lugnt och det var faktiskt ännu jobbigare. Jag är inte direkt orolig eftersom jag ändå kände rörelser, men jag föredrar utan tvekan dagar med mycket sparkar. Bebisen är så ojämn i sitt rörelsemönster, men viss regelbundenhet kan jag ändå se. En dag med ett himla liv i magen följs av "vilodagar". Men. Idag hoppas jag ändå på  lite mer rörelse. 

Det märks att bebisen börjar bli större. I början när jag kände rörelser var det på ett ställe i taget och då liksom mitt i magen. Nu når bebisen längre ut mot sidorna och jag kan känna sparkar lite överallt. 

Jag har hittills haft en lätt graviditet och jag har förstått när jag pratat med andra att jag inte har rätt att klaga det minsta. Alla andra har haft det sååååå mycket värre. Jag säger därför inte längre hela sanningen när någon utanför familjen frågar hur jag mår. Det kunde så klart varit värre, därmed inte sagt att jag saknar utmaningar. Jag är så trött och sliten att jag inte gör något mer när jag slutat jobba för dagen. Jag minns inte ens hur det känns att ha energi. Jag kan i huvudet minnas den sköna känslan av ett träningspass, men kroppen minns inte. Långsamt promenadtempo med små steg är det som fungerar om inte sammandragningar eller foglossning ska bli värre. Jag är tacksam över min bebis och att jag faktiskt klarar det jag behöver klara, men mentalt är det påfrestande att hela tiden ligga på gränsen till vad jag orkar. Ikväll behöver jag tvätta, så jag behöver nog sova en stund efter jobbet. 

Måndag morgon

Igår när jag precis hade somnat vaknade jag med ett ryck och med världens hjärtklappning. Antagligen var jag på väg in i en dröm och jag fattade inte riktigt vad som hände. Jag vaknade av att någon eller något kröp och stökade under täcket och jag blev livrädd! I gränslandet mellan sömn och vakenhet fattade jag först inte vad eller vem det var. Det var första gången den här bebisen skrämde slag på sin mamma. Vi är inte alltid synkade, bebisen och jag. Jag är jättetrött på kvällarna,  men då är bebisen oftast som piggast. Nu var det så livat i magen att jag tom vaknade av det. 

Igår pratades det på tv om att gravida bör sova på sidan och inte på rygg. Det är något med blodkärl som kan komma i kläm och orsaka bebisens död. Eftersom jag nästan googlade ihjäl mig i början av graviditeten visste jag redan om det, men det är tydligen information inte alla får. Dessutom verkar det bäst att sova på vänster sida. Jag sover oftast på sidan även som ogravid, men ju större bebisen blir desto viktigare blir det och därmed ökar pressen på mig. Det är så mycket en kan göra "fel" under en graviditet. Det handlar om vad en äter och hur mycket, vikt, motion och så även sömnen alltså. Jag försöker ha en avslappnad inställning till alla råd, men det är inte helt lätt att tänka bort detta med att sova på sidan.